Idag hade vi möte på jobbet på morgonen och ett till kl 16. Båda var viktiga och jag ville vara med. Tanken var att äta lunch och vila hemma hos mamma timmarna mellan mötena så skulle det bli en 4-timmars arbetsdag som jag brukar ha. Men så fick jag en tandläkartid strax efter lunch och tackade ja till den, det var ju så lägligt när jag ändå inget hade att göra. Jag klämde också in en lunch med min syster istället för hos mamma, eftersom jag knappt skulle hinna till mamma då jag ju skulle till tandläkaren strax efter lunch.

Jag hann vila en stund hemma hos syrran innan det var dags att åka till eftermiddagens möte. Huvudpersonen för mötet var 20 minuter försenad så övriga 12 personer satt och småpratade sinsemellan i väntan på henne. Då kände jag paniken komma, det var alldeles för mycket ljud och min hjärna började nå sin gräns. Jag gick ut ur rummet och stod några minuter i korridoren och andades i tystnaden.

Att jag aldrig lär mig!! Jag skulle ha nöjt mig med de två mötena. Inte klämt in tandläkaren och trevligt umgänge på stan med min syster. Det funkar inte. Jag orkar inte. Och då blir jag så ledsen för att jag inte orkar.