De Stora Problemen som jag trodde var över blev än större igår. De löstes inte heller, men förhoppningsvis blir det någorlunda så småningom. Just nu ligger det inte i våra händer. (Jag är kryptisk igen men det måste vara så.)

Min första semestervecka har alltså hittills enbart skapat ny stress. Men idag är jag helt ensam hemma i några få timmar och får lite tid för att andas (ordet andrum har fått lite dålig klang på sistone). Jag ligger i soffan och äter lakritsglass och tittar på sista avsnittet av House of cards.

Det värsta med de här stunderna är att då hinner tankar och känslor ikapp mig. Det finns plötsligt utrymme för dem, och jag mår sämre. Men det är ju samtidigt nödvändigt.

Jag försöker också använda mig av metoden att släppa på beredskapen och känna tillit till att det kommer att bli bra till slut och att det finns människor som hjälper oss med det, och att jag själv klarar av det! Jag frågade den terapeut jag fått mycket stöd av tidigare, det låter sig sägas att man ska släppa beredskapen men svårare att göra. Hon sa att jag skulle stanna upp när jag märkte att jag la mig i beredskapsläge. Notera vad som händer, vilka tankar jag får, bena upp dem, ta fram dem i ljuset och se vad de gör med mig. Se alternativa sätt att förhålla mig. Tänka in tilliten till mig själv och andra. Jag tror att jag tagit några steg mot det och det känns bra.

Och så lakritsglass, det är också bra.

Pulsvärmare av gammal spets och vadmal.

Andra sidan, med gamla linneklädda knappar.