David Lagercrantz sommarprogram igår var en finstämd men plågsam skildring av hans relation till sin far, Olof Lagercrantz som är en mina stilistiska idoler. Jag återkommer till det.
Han beskriver sin egen historia av återkommande depressioner och inläggningar på psykiatriska kliniker. En formulering bet sig fast hos mig:
”Det finns alltid ögonblick när havet drar dig undan och du darrar av förvåning och hopp och livet återvänder. Jag har upplevt mina lyckligaste ögonblick på andra sidan sorgen.”
Jag känner igen mig i de ögonblicken. Då jag mer eller mindre plötsligt känner mig stark och glad och ja, jublande lycklig! Som om jag vaknar eller plötligt kommer med huvudet över vattenytan eller någon annan liknande bild. Lyckan och hoppet är överdådigt men känslan är aldrig särskilt långvarig. Därmed inte sagt att jag faller rakt ner i Svarta Hålet från det lyckoruset. Så snabba vändningar är det inte.
Som tonåring hade jag oerhört svåra menssmärtor tills jag fick rätt medicinering. (Det skulle senare visa sig att jag hade endometrios men det kan många läkare mycket lite om än i denna dag.) Jag bar med mig den medicinen vart jag gick, den kändes livsviktig. Men det hände ändå att jag vid enstaka tillfällen var utan den när jag fick mens. Jag kan fortfarande minnas hur det kändes när jag tagit medicinen försent och fortfarande har djävulskt ont men smärtan vänt och börjat klinga av. Det var en sån lyckokänsla, trots att jag vred mig av smärta! Den känslan tänker jag på nu när jag skriver om kontrasten mellan förtvivlan och känslan av hopplöshet, och lyckoruset över att jag lever, har det bra trots allt och har så många fina viktiga människor i mitt liv. Så tröttande!
Tillbaka till Olof Lagercrantz. Jag läste många av hans böcker i 20-25-årsåldern, och älskade hans vackra och lärda språk. En del av böckerna förstod jag inte riktigt men njöt av på mitt sätt. Favoriten är Dagbok från 1954. På min 29-årsdag fick jag en underbar present av min då blivande man: en fin utgåva av Dagbok med en hälsning från författaren – till MIG! M hade skickat den till Olof med returporto och önskan om dedikation – svårslagen present! 
