När P1 slutar sända program på natten sänder de istället vågskvalp från klapperstensstranden vid Buske fiskeläge strax söder om Visby. Det är väldigt vilsamt och vaggande att lyssna på. Det går även att lyssna på närhelst man vill. Här är länken: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/495160?programid=4740
Idag var jag hos min ängla-doktor på vårdcentralen. Jag hade med mig medlemstidningen i WED-förbundet Vi nattvandrare (är det inte ett urgulligt namn!) där det står om att medicindosen kan bli alltför för hög, och att lösningen på ökande synptom kan vara att gå ner i dos. Helt ologiskt men det finns en medicinsk förklaring som jag inte ens ska försöka gå in på.
Han kopierade några sidor ur tidningen och lyssnade på mig (det är den ena delen av hans änglastatus, den andra är att han ser hela mig och inte enbart mina medicinska symptom). Vi kom överens om att prova att gå ner i dos ytterligare och även att dela tabletterna i små bitar och ta dem vid flera tillfällen under eftermiddagen och kvällen. Det ska bli verkligt spännande att prova. Jag har nästan ingenting att förlora men oerhört mycket att vinna i ren livskvalitet. Det är nog första gången jag använder det ordet om mig själv. Livskvalitet. Det är ju det det handlar om.
Jag har tänkt mycket på att ökad stress påverkar RLS/WED till det sämre, men har precis kommit på att det kanske är ännu tydligare att det är det omvända: att den mer eller mindre konstanta känslan av obehag och krypningar i kroppen givetvis också påverkar utmattningen. Det är en enorm påfrestning att aldrig ha ro i kroppen. Att ha svårt att sova middag trots att jag är jättetrött eftersom jag inte kan vara stilla. Tacka 17 för att jag blir trött!
Jag skrev för ett par månaders sedan om min kärlek till P1. Ibland lyssnar jag direkt när programmen går, men oftast i efterhand i telefonen i Sveriges radios app.
Mitt favoritprogram i radion är Godmorgon världen, och bäst där är panelen i slutet av första timmen. Tre prat- och debattglada ledarskribenter från olika tidningar som samtalar på olika dagsaktuella teman. Det var alltså ungefär tio minuter i veckan som jag fick nöja mig med tidigare, men nu finns mer att lyssna på!
Jag har några favoritpoddar och bäst är Det politiska spelet med Henrik Torehammar som smått galen men smart och snabb programledare, och Sveriges radios bästa inrikespolitiska kommentatorer Tomas Ramberg och Fredrik Furtenbach. De samtalar och munhuggs om veckans inrikespolitiska händelser i nästan en timma, och varje fredag finns ett nytt avsnitt. Lycka är att vakna utvilad men alldeles för tidigt på fredagsmorgonen, göra en kopp kaffe, slå mig ner i verkstan och lyssna på ett nytt avsnitt!
Jag gillar också USA-valpodden där väl insatta journalister, ofta tidigare Washingtonkorrespondenter, samtalar om vad som hänt under veckan i de amerikanska primärvalen och så småningom presidentvalet i höst. Den kommer på onsdagar så torsdagsmorgnar är också bra!
EU-podden är ungefär på samma sätt, fast lite torrare. Vill man ha bakgrund till beslut som fattas och diskussioner som förs inom EU om till exempel flyktingpolitiken eller Brexit kan man med fördel lyssna på den podden.
En podd som hade ett uppehåll på grund av barnafödande är EFN – ekonomi- och finansnyheterna med Maria Borelius och Katrine Marcal (som var den som födde barn i vintras). Nu ser jag att den kommit igång igen, kul!
Arenagruppens politiska snackfest hade jag missat att den börjat igen efter ett långt uppehåll. Det är också en dagsaktuell politisk podd med intressanta och insatta personer.
Slutligen kan jag rekommendera en icke-politiskt podd: Värvet. Kristoffer Triumf intervjuar en person varje vecka. Ett långt program med stort utrymme att prata klart. Om intervjupersonen pratar på håller han sig i bakgrunden, han har inget behov av att höras själv.
Musiken får ett eget inlägg!
Idag hade vi möte på jobbet på morgonen och ett till kl 16. Båda var viktiga och jag ville vara med. Tanken var att äta lunch och vila hemma hos mamma timmarna mellan mötena så skulle det bli en 4-timmars arbetsdag som jag brukar ha. Men så fick jag en tandläkartid strax efter lunch och tackade ja till den, det var ju så lägligt när jag ändå inget hade att göra. Jag klämde också in en lunch med min syster istället för hos mamma, eftersom jag knappt skulle hinna till mamma då jag ju skulle till tandläkaren strax efter lunch.
Jag hann vila en stund hemma hos syrran innan det var dags att åka till eftermiddagens möte. Huvudpersonen för mötet var 20 minuter försenad så övriga 12 personer satt och småpratade sinsemellan i väntan på henne. Då kände jag paniken komma, det var alldeles för mycket ljud och min hjärna började nå sin gräns. Jag gick ut ur rummet och stod några minuter i korridoren och andades i tystnaden.
Att jag aldrig lär mig!! Jag skulle ha nöjt mig med de två mötena. Inte klämt in tandläkaren och trevligt umgänge på stan med min syster. Det funkar inte. Jag orkar inte. Och då blir jag så ledsen för att jag inte orkar.
Är det för mycket begärt att min kropp någon gång då och då skulle kunna vara helt utan obehag? Där finns i stort sett alltid en känning av RLS/WED och ofta också ett litet ångestpåslag. Det skulle vara vilsamt om kroppen var i ro ibland, helt stilla.
När man pratar om autism pratar man om ett spektrum, till exempel så heter diagnosen Asperger numera AST – autismspektrumtillstånd. Det innebär att det finns ett spektrum, en skala, där olika individer befinner sig. Jag tycker det är väldigt tilltalande. Många av oss neurotypiska eller ”normalstörda” kan känna igen oss i en del diagnoskriterier. Eller också känner vi igen andra i vår omgivning. Men det betyder inte att alla har diagnosen! För att få en diagnos måste besvären innebära stora problem i individens vardag.
Häromdagen kom jag att tänka på att det kanske är fler saker som ligger på en skala? Om en vän beskriver ett problem som hen upplever som stort och hindrande i livet, så kanske vi känner igen oss i beskrivningen av problemet. Kanske vi till och med säger att ”ja Gud, det där tycker jag också är jobbigt!” med tanken att vännen ska känna sig bekräftad (eller kanske att vännen minsann inte ska tro att hen är så märkvärdig …). Men för hen är det ett problem som hämmar eller hindrar vardagen från att fungera. Något som ständigt ställer sig i vägen för hen, medan det för oss mer är en frustration vi sällan ägnar en tanke. Kanske finns en skala, att vi kan känna igen problemet men samtidigt inse att på just det sätt jag upplever det så är det inget egentligt hinder i vardagen. Däremot kan det hjälpa oss att vara empatiska och känna med vår vän. Vi vet vad det handlar om men kan också inse att vår vän upplever en kanske livsavgörande svårighet. Då förminskar vi inte hens upplevelse av problemet.
Visst är det en intressant tanke att vi ligger på en massa skalor! 
Doftschersmin – så underbar att både titta och dofta på!
Inte heller här lägger jag till bilden, den föreställer två av mina kurskamrater som skrattar. En ögonblicksbild utan planering eller komposition, men härlig i känslan.
Att ha roligt och att skratta finns det många belägg för att det får oss att må bra. Det blir väl en bra spiral som sätter snurr på glada och positiva tankar. Det händer att jag vill bli uppiggad av just humor och då brukar jag leta klipp på Youtube. Till exempel från tv-programmet Parlamenetet. Jag söker också på vissa namn som Johan Glans, Per Andersson, Anna Mannheimer och Robert Gustavsson.
Ett radioprogram som får mig att skratta är Lantzkampen. En frågesport om veckans aktuella händelser lett av Annika Lantz. En bra kombination av min vurm för nyheter och en supervass och snabb humor.
Ett annat pålitligt humorprogram är På minuten. Det snabba, påhittiga, intelligenta och fyndiga är det jag gillar. När Pia Johansson är på topp är hon svårslagen!
Något jag alltid återkommer till, och som min man och jag brukar citera för varandra, är Hemma hos med Kjell Alinge och Janne Forsell. Radioprogrammen sändes på 70-talet men jag lyssnade på programmen på kassett på 80-talet. Hysteriskt roliga på ett helt eget sätt. Vad sägs om blomman ”Björn Ulvaeus brottas med sin skugga i slarvigt sandade baksäten så att äldre damer tappar riktnumren” eller ”Tipsundulater som skriker Clint Eastwoods slutrepliker ur Dirty Harry till tusen baklänges såsom i en spegel om man stänger in dem i en vanlig kemtvätt mellan fyra och fem”? ???
Det får bli ännu en bild på Semlan som inte tycker att jag ska ägna den där mackapären med alla knapparna så mycket tid.
I en artikel i Aftonbladet står samma sak som jag skrev om här i bloggen för en tid sedan. Att det är idiotiskt att kalla antidepressiva läkemedel för lyckopiller. Att det handlar om att ge människor en chans att leva ett normalt liv och överleva. Orka bli friska.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23017563.ab
Det här är ju ingen bra bild egentligen, en typisk bild att efterbehandla i datorn. Ändra framför allt exponeringen. Men jag blev störtförälskad i den vackra och oerhört välhållna Amazonen som stod på parkeringen på Biskops Arnö. Vår fotouppgift den dagen var att testa olika skärpedjup och jag hann ta några bilder innan en hel familj med två småbarn knölade in sig i Amazonen och åkte därifrån. Jag skyller på dem att bilden inte blev bättre än så här!
Den representerar i alla fall min svaghet för vackra saker. Jag måste inte nödvändigtvis äga dem, jag kan titta på dem på bild eller i verkligheten och njuta av dem. Kläder som har speciellt vackra och liksom skulpturala skärningar. Ingegerd Råmans glas (se bild nedan), den extremt avskalade och enkla formen. Jaguar Sovereign – enkel och formfulländad.
Ofta är det just sådant som är till synes enkelt som jag tycker mest om. Glaset Glas, som en idé om ett glas, som ur Platons idévärld!
Vackra böcker! Vackra typsnitt! Kanske till och med att böckerna blir bättre av en god form…
Nu hinner jag inte mer, dags för frukost och sedan till ridskolan med dottern. Regnet öser ner så jag hoppas de får rida i ridhuset!
Jag kanske återkommer med fler bilder på vackra saker som får mig att må bra.
Det började i höstas. En utmaning på Facebook: lägg ut fem bilder som är minst 15 år gamla. Jag gick igång direkt, hittade fina bilder och skrev allt längre inlägg om dem. Det blev betydligt fler än fem bilder, jag tror jag skrev i en hel månad – ivrigt påhejad av dem som läste! Många skrev till mig att jag borde skriva en bok, och även om de inte menade det bokstavligen så blev jag peppad. Jag skriver ganska bra faktiskt!
Detta hände när jag nyss blivit sjukskriven på heltid igen. Jag låg i soffan mer eller mindre hela dagarna, orkade inte annat. Men jag fick mycket energi av att leta bilder, minnas och skriva. Och även om jag inte tänkte mig skriva en bok så fanns en tanke om att skriva mer om mitt liv, bara för mig själv. Jag märkte att jag mådde väldigt bra av det.
Så föddes idén till en blogg. Den begränsning bloggen har är att jag inte skriver vad som helst, jag lämnar enbart ut mig själv. Men den stora fördelen, att få formulera mig själv mer disciplinerat överväger. Det jag inte räknat med var hur reflekterande själva skrivandet är. Att jag genom att få anstränga mig att formulera mig i skrift för andras ögon kommer till insikter i samma stund jag sitter där och skriver blogginläggen!
Jag har lånat några böcker om att skriva självbiografiskt, och funderar på att skriva mer enbart för mina egna ögon.
När jag skulle ta en bild som skulle representera skrivandet gjorde jag först några tråkiga försök att fotografera datorn med bloggen på skärmen. Jag provade olika mer eller mindre ”konstnärliga” vinklar. Till slut gav jag upp och fick ingivelsen att ta till gammal hederlig papperspyssel! Jag tog av pärmarna till min anteckningsbok och rev bokstäver som jag nålade fast på anslagstavlan i mitt rum. Så hängde jag upp en penna som ett utropstecken och provade olika slutartider. Jag ville inte bara ta en bild rätt upp och ner. Jag tänkte att den skulle bli lite drömsk, och tog allt längre slutartider så att min hands darrningar skulle göra det lite suddigt. Bilden ovan är inte så suddig, men lite fina skuggor i alla fall.