För att illustrera vänskap valde jag en av de bilder jag tagit på de andra kursdeltagarna utan tanke på uppgifter i kursen. Eftersom jag inte tillfrågat dem så lägger jag istället upp en bild som jag tog själv med mobilen när jag kom hem från kursen. Jag var väldigt trött och båda katterna kom och la sig hos mig. Vi hade längtat efter varandra! Trogna vännerna Semlan och Marina!

Jag har lyckan av att hålla kontakten med tjejerna från min grundskoleklass. De flesta av oss lyckades sammanstråla en helg på Trosa stadshotell det året vi alla fyllde 40 år, vi har sjungit Jamtlanstaus (Jämtlandstös, en hyllning till den jämtländska kvinnan) på varandras bröllop, och i samband med Storsjöyran i slutet av juli är många ”hemma” och kan träffas. Det är med ojämna mellanrum vi ses men tack vare Facebook har vi mer kontakt och kan planera träffar betydligt enklare än tidigare. Ändå har vi lyckats hålla kontakten och vänskapen vid liv i många år innan Facebook fanns! Det känns aldrig motigt att höra av sig, vi bara fortsätter samtalet. Så värdefullt!

Förut trodde jag att det skulle vara svårt att få en nära vän i vuxen ålder, men nu har jag tre nära vänner som är viktiga för mig som bor i närheten och som jag lärt känna på senare år. Med nära vän menar jag en person jag kan prata med om det som ligger mig och dem nära, som kan vara svårt och som vi inte pratar om med vem som helst. Alla tre lever liksom jag med psykisk ohälsa på olika sätt, och förmodligen är det därför vi kommit varandra närmare än vi skulle gjort annars. Jag har inte svårt att öppna mig inför andra, men skillnaden är att jag väljer att begränsa mig för att inte verka påfrestande. Jag tänker att det finns en gräns för hur mycket en annan människa orkar lyssna på någon som behöver prata, men i de här tre relationerna har vi lika stort behov av varandra och då håller jag inte tillbaka.

Vi var tolv delatagare på fotokursen och det var en av de bästa grupper jag deltagit i! Vi hade så roligt tillsammans, vi delade med oss generöst, hjälpte varandra, peppade och uppmuntrade. Det blev inga fasta konstellationer utan vi umgicks med alla i gruppen. En av kursledarna sa att hon märkte att det var en speciell och lite ovanlig grupp. Nu har vi en Facebook-grupp för att hålla kontakten och dela bilder med varandra, roligt!

Så här skrev jag i höstas på Facebook om min syster Åsa:

”Det bästa jag fått av mina föräldrar är min syster Åsa. Numera spelar givetvis inte åldersskillnaden någon roll, men även när vi var barn var vi nära.
Mitt första minne är när min faster Gerda och jag står i hallen hemma i Västertorp och väntar på att pappa och mamma ska komma hem med Åsa från BB. Då var jag 3,5 år.
Ett syskon är något av det finaste man kan ge sitt barn. Syskonkärlek ingår inte med automatik men för mig var det viktigt att ha åtminstone två barn. Någon att gadda ihop sig med. Att lära sig att dela och samsas. Men också någon att dela minnen av att leva i sin uppväxtfamilj med, som en slags bekräftelse. För mig betyder just det oerhört mycket.
Och nu är vi nära rent geografiskt igen, det känns fint! ❤️”

Min syster finns alltid där. Jag behöver inte säga mer.