Apropå förra inlägget så vill jag bara få fört till protokollet att jag tog en 35 minuters morgonpromenad direkt efter att jag publicerat texten, det ni – rivstart!
Jag kom igång riktigt med linoleumtrycket och har gjort fler:
Jag gör det härmed officiellt: jag ska komma igång att träna igen. Jag skriver igen som om att jag brukar träna, men igen syftar snarare på alla gånger jag försökt komma igång att träna. Av olika anledningar har jag slutat. Men jag kan också välja att se det som att jag åtminstone tränat under vissa perioder!
Senaste gången jag tränade med regelbundenhet gick jag på Friskis&Svettis tillsammans med en god vän. Jag har nära dit, går dit på en kvart. Det var roligt, vissa pass väldigt roliga och min vän och jag hann träffas och prata en stund ett par gånger i veckan. Vi tränade en kväll i veckan samt lördagsmorgnar – perfekt! Det som gjorde att jag slutade den gången var en mycket tung höst med omgångar av sjukskrivningar för utmattningssyndrom. Igen. Då finns inte kraften och energin till träning. Dessutom är just gruppgympa inte idealiskt vid utmattningssyndrom sa en psykolog till mig en gång. Det är väldig mycket intryck och det kan bli för mycket för hjärnan. Så jag gick enstaka gånger den hösten, men så blev det inget mer.
Jag promenerar gärna, och har framför allt två goda vänner som jag promenerar med regelbundet. Långa promenader med viktiga samtal. Ibland orkar jag inte gå så fort, och då får det bli en långsammare och kortare promenad. Det är ju så bra att samtala när man promenerar också, jag tänker så bra då!
Jaha, så nu är det alltså dags. Dags att slänga alla tidigare misslyckanden att få till regelbunden träning under långa perioder. Nu är nu. Jag har listat FÖR och EMOT. FÖR-listan är längst: bättre kondition, bättre ork, känna mig stark, sova bättre, bli gladare, bättre hälsa (blodtryck, hjärta), gå ner i vikt och känna mig snyggare. Ungefär i den ordningen. EMOT: jobbigt!! svårt med sommarvärmen, tråkigt.
Jag har satt upp ett första mål: jag ska promenera i 30 minuter varje dag (troligen kvällstid eftersom det är svalare då). Jag har en kalender jag skrev lite dagbok i i början av året. Den använder jag nu till träningsdagbok. I slutet av augusti ska jag utvärdera och sätta nytt mål för september. Jag ska börja på Friskis&Svettis igen eftersom jag tyckte att det var så roligt. Men jag ska vänta tills jag känner att jag orkar mentalt.
Jag har en förmåga som är fiffig: jag är bra på att genomföra saker jag verkligen är motiverad att göra. Jag rökte som ung vuxen och gjorde halvhjärtade försök att sluta flera gånger. Men inte förrän jag verkligen bestämt mig för att göra det så gick det. Och det var inte ens jobbigt! Jag gick en studiecirkel (hur svenskt är inte det!) för att sluta. Sista dagen kedjerökte vi starka och ruskiga colombianska cigaretter, och räknade 1-2-3 och så fimpade vi samtidigt. Vi åt lunch tillsammans ett par gånger i veckan för att peppa varandra, därefter en gång i veckan. Den ena efter den andra hoppade av och började röka igen. Till slut var det bara jag kvar!
Jag har även lyckats med andra saker när jag väl föresatt mig det och VILL. Det är det jag lutar mig mot nu – jag VILL!
I slöjden fick prova på att göra linoleumtryck, eller var det i teckningen kanske? Hur som helst, när jag hållit på att göra gratulationskort fick jag idén om tryck. Att göra egna mönster och trycka på fint papper. Jag önskade mig grejer och som jag redan skrivit så fick jag dem när jag fyllde år i tisdags. Både linoleumplattor och soft cut-plattor, verktyg samt svart och röd färg. Soft cut är lättare att skära i än det ganska hårda linoleumet, och jag ville testa båda.
Igår kväll påbörjade jag ett mönster i en linoleumplatta, och i eftermiddags gjorde jag klart det. Otroligt otålig att testa att trycka, men åtskilliga felskär i plattan gjorde att jag försökte ställa in mig på att det inte skulle bli som jag tänkt. Men jag är väldigt nöjd! Jag tryckte både på papper och tyg, på bilden är det ett gammalt hemvävt lintyg jag tryckt på.
Blodad tand är veckans underdrift! Jag måste testa soft cut-plattan också, och den röda färgen. Jag körde runt lite med kniven, mer eller mintre på måfå. Gjorde ett testtryck men blev inte riktigt nöjd. Sköljde av plattan och karvade vidare med kniven. Där satt den!
Även denna tryckt på hemvävt lintyg.
Jag provade också att trycka det svarta lövmotivet på fint papper som ett gratulationskort. Det blev riktigt bra. Det ena lövet blir då på baksidan.
Det här var riktigt kul, men inte helt bra för min tennisarmbåge. Även om den blivit mycket bättre så får jag nog se till att ta det lite lugnt. Kanske.
Jag sitter på jobbet. Det är tyst, svalt och lugnt och jag känner att jag får mycket gjort. Jag börjar bläddra bland papper och mappar. Hittar bunten med rapporter, uppsatser och artiklar jag borde läst för längesedan men varken hunnit eller orkat. Jag grips av en lust och en energi. Tar en del av bunten och börjar … Men nej, känner direkt att så här kan jag inte göra. Jag kan inte göra ett heltidsjobb när jag bara arbetar 50 %. Energin dämpas och en trötthet breder ut sig i kroppen. Nu tar vi det lilla lugna!
Det är inte bara den här bunten med oläst material. Jag har de senaste dagarna jobbat som om att jag skulle vara frisk. Jag har visserligen bara jobbat mina 4 timmar om dagen, men jag borde kanske inte göra allt jag gör. Det är en slags planering framåt som är orealistisk. Jag försöker göra lite av allt, men det kanske inte är det rätta. Jag kanske skulle fördjupa mig i vissa saker istället?
Lugn, andas som min dotter brukar säga. Andas.
Sedan drygt en vecka tar jag hälften av medicinen kl 15 och hälften kl 19. Det har visat sig vara riktigt bra! Inte perfekt och det varierar lite olika dagar. Men vilken skillnad! Fantastiskt! Jag vågar inte tro på hållbarhet riktigt än, men nu vet jag att jag kan prova att ändra tidpunkt och dos om det skulle bli värre. Möjligen att jag provar att gnaga av en bit av tabletten redan mitt på dagen. Det brukar vara då det sätter igång. På hemväg från jobbet idag hade jag en väldigt obehaglig känsla i höger ben. Det var som att det var i själva skelettet det kröp och kvillrande. Jag kunde inte sitta stilla och försökte se oberörd ut inför medpassagerarna. Som om att jag lyssnade på experimentell jazz i lurarna och försökte hålla takten med foten!
Alltså: 0,09 mg Sifrol kl 15 och 0,09 mg kl 19. Men jag vill inte ta Oxascand redan kl 19. Då somnar jag för tidigt. Den tar jag kl 20. Med andra ord har jag nu fyra (4!) tider att ta medicin på varje dag om jag räknar in alla piller jag tar på morgonen också. Det plingar rejält i telefonen av alla påminnelser!
Idag blir det en bild på det vackra myrtenträd jag köpte häromdagen. Jag fick en blomstercheck av min mamma i julas. Vår katt Semlan var kattunge och tuggade på allt så vi vågade inte ha julblommor hemma eftersom de är giftiga. Men nu löste jag in checken!
Jag lyssnade på Malou von Sivers sommarprogram i efterhand igår. Det var väldigt bra tycker jag. Utlämnande och känslosamt men också allmängiltigt. Jag tror att det är bra att de som har språket i sin hand sätter ord på känslor. Även om den som läser eller lyssnar har andra upplevelser med sig som kantstött dem, kan känslorna vara desamma och det kan vara hjälpsamt med igenkänningen. Just så är det, så känns det, det finns fler som känner likadant, det är inte jag som inbillar mig, det kanske inte är mitt fel.
Hon använder ett bra ord: självmedkänsla. Inte att förväxlas med självömkan med dess förklenande och gnälliga klang. Att känna medkänsla med sig själv. Att förstå och att tillåta. Tillåta sig att tycka synd om sig själv, och att tycka om sig själv. Vara mån om sig.
Malou von Sivers sa också att ”Min sårbarhet är min styrka och min drivkraft, den som gjort mig till den jag är. Den är mitt livs tatuering.” Jag känner igen mig i det. Jag tror också att min sårbarhet och känslighet är en viktig del av mig och den jag blivit. Den har påverkat mycket i mitt liv. Och den styrka jag samtidigt känner i att klara av’et. De är avhängiga av varandra. Det är ju ingen konst att vara stark och man inte är känslig, för att travestera Tove Jansson. Och att vara känslig men inte stark (svag?) vore förödande.
Idag fyller jag 52 år. Jag tycker att 50-årsåldern hittills är måhända den bästa av åldrar hittills. Jag känner mig kompetent yrkesmässigt och tar plats i tillvaron mer än jag någonsin gjort. Mensen (den jävliga jävliga) är borta. Visserligen svettas jag som en gris emellanåt, men tydligen kan det vara låååångt värre. Jag har gått upp massor i vikt, delvis pga mediciner, stillasittande och stresshormoner. Men det tänker jag ta tag i när jag orkar. Jag har högt blodtryck (tre mediciner), rastlösa ben (medicin + diverse tillskott) (#hata), svårt med sömnen (medicin), hypotyreos (en medicin) och behöver stämningshöjande medicin för att stå upp. Men jag har också fler riktigt nära vänner än jag haft sedan tonåren. Jag har en man som är min stora kärlek. Om ett halvår är det 25 år sedan vi träffades, och vi har varit gifta i 22 år. Vi har underbara barn, på olika sätt fantastiska och säregna. Det finns en stark och grundmurad kärlek i vår familj, trots allt. Och ja, ibland heter jag Pollyanna!
Jag önskade mig utrustning för att göra linoleumtryck i födelsedagspresent:
Det ska bli roligt att pröva på!
Mina förhoppningar kom på skam. Nu står vi i en, som det känns nu, hopplös situation. Åtminstone kommer vi inte på någon lösning. Det är förstås märkligt att läsa när jag inte kan berätta vad det handlar om, men jag försöker koncentrera mig på mina känslor, så kanske det blir läsbart ändå.
Förra sommaren hade jag några samtal med en psykolog som är specialist på utmattningssyndrom. Det var oerhört värdefulla samtal för mig. Flera saker föll på plats, saker hängde med ens ihop, jag fick stöd i att tänka på mig själv och jag fick ett hopp om tillfrisknande. Villkoret är att det blir en bra och långsiktig lösning för anledningen till mitt sjukdomstillstånd. Därefter kan jag långsamt återhämta mig frisk, sa hon.
Jag har nu gått och väntat på att denna långsiktiga lösning ska infinna sig, för att få ett avstamp mot tillfrisknande. Men nu vet jag inte om det kommer.
Jag känner mig närmast förlamad. Kan inte tänka ut någonting. Vet inte vad vi ska göra. Och det är inte att det ska fortsätta som det är nu, utan med stor sannolikhet kommer det att bli värre. Förmodligen inte lika illa som för några år sedan, men värre än nu.
För något år sedan lovade jag mig själv att inte utsätta mig för det här igen. Det känns som att jag kommer att gå sönder då, ordentligt. Jag VET att man klarar mer än man tror. Jag har varit i ett läge jag inte trodde jag skulle ta mig levande ur. Men hur många gånger, under hur lång tid går det?
Det svåraste tror jag är prioriteringsordningen. Hur högt upp hamnar jag?
Idag föll viktiga saker på plats, vågar jag hoppas på. Jag borde kunna släppa på spänningarna i kroppen. Jag önskar att jag kunde känna mig som en trasa men jag är spänd som en fiolsträng. Idag erfor jag en ny märklig känsla av att någon trycker ner mig, som en slags tung filt över axlarna. Jag blev så där trög i benen som vid utmattningskänslan. Förmodligen en stoppsignal – ta det lugnt! Jag ska försöka göra ingenting eller rättare sagt göra sånt jag vill och orkar. Jag har tagit semester måndag-tisdag – vältajmat! Verkstan har stått öde i några dagar, orken har väl funnits men inte lusten riktigt. Nu känner jag mig sugen igen! Jag har flera idéer till broderier, det känns roligt!
Igår slank jag in på Stadsmissionen här i Väsby centrum (det är sällan så bråttom att jag inte hinner slinka in där!). Jag tar alltid en sväng runt textilierna. Där finns enstaka garnnystan, trådrullar, knappar och en del tyger som kan vara intressanta ibland. Den här gången blev jag alldeles till mig: det fanns flera stora rullar med fint tunt lingarn för 10:- styck! Jag köpte dem förstås, och även ett nystan glittrigt och glammigt silvergarn.
Vaknar med helt avdomnad hand efter att ha spänt mig i nacken under natten. Spänningshuvudvärken ligger som ett grått moln över bakhuvudet. Igår när jag satt i vår ryggmassagestol gjorde det ont att massera övre delen av ryggen, precis som det gjorde i vintras då spänningarna var värre.
Jag har min jobba-hemma-dag idag och det är skönt att slippa resorna. Igår fick jag lägga mig i vilrummet ett tag innan jag kunde åka hem. Men det är inte så konstigt. Jag har haft tre förmiddagar med intensiva samtal med min kollega och det blev lite för mycket av det goda!
Jsg vet också varför spänningarna kommer tillbaka just nu och förhoppningsvis blir allt bättre om några dagar.
Jag samtalade särskilt mycket med en kvinna på fotokursen. Jag förstod snabbt att vi hade något gemensamt och hon berättade om sin son med CP-skada och många andra svårigheter. Sonen gick bort, bara 13 är gammal, och mamman skrev senare en bok om deras korta liv tillsammans. Den finns som print-on-demand på Adlibris och heter Bakom en stjärna.
Jag beställde den innan jag reste hem från Bisops Arnö men den kom först nu. Jag satte mig ner i fåtöljen och sträckläste den. Jag har ju haft det svårt med koncentrationen, och knappt läst någonting alls på länge. Men den här boken är tunn och skriven i korta stycken, som nedslag i deras korta tid tillsammans. Jag tycker mycket om den. Den genomsyras av kärlek till sonen och av det långsamma liv mamman tvingas till tillsammans med honom. Hur HÄR och NU inte är någon hon väljer utan det enda som finns. Men förstås också den stora Tröttheten! Jag känner igen mig starkt i känslan av skuld och skam som hon skriver om, och också när hon beskriver hur hon sitter i en bil och leker med tanken att bara fortsätta köra och köra och köra. Bort från allting. ”Var finns pausknappen till livet?” frågar hon sig.
Jag tänker på när jag satt på vårdcentralen för några år sedan, och
tagit blodtrycket som var oroande högt. Sjuksköterskan gick iväg för att hämta doktorn och jag satt och dagdrömde om att dörren skulle öppnas och en lugn och lågmäld röst skulle säga att ”nu ska vi lägga dig på den här båren och så ska vi köra dig till ett vilohem, ingen fara – vi tar hand om allting”. Det hände förstås inte. Jag fick ökad dos medicin och gå hem till kaoset igen.
Åter till boken. Hon beskriver hur hennes händer är vilsna och liksom övergivna som sommarkatter när sonen gått bort. Alla de välkända handgreppen – de ska inte utföras längre. Händerna sörjer, de har knappt något existensberättigande längre. Det är de här skildringarna som går in i mig. Förtvivlan, hopp, utsatthet, trötthet, skuld, skam, sorg men också så mycket kärlek.
Jag har varit (och är fortfarande emellanåt) väldigt upptagen av sorgen över att livet inte blev som jag tänkt. Vi pratade en del om det när vi sågs på fotokursen. Hon skriver också om det i boken. Om sitt drömbarn som bor i ett luftslott. Och när hon inser att det inte finns något drömbarn utan han som ligger i sängen är hennes riktiga barn som hon älskar.