Mina förhoppningar kom på skam. Nu står vi i en, som det känns nu, hopplös situation. Åtminstone kommer vi inte på någon lösning. Det är förstås märkligt att läsa när jag inte kan berätta vad det handlar om, men jag försöker koncentrera mig på mina känslor, så kanske det blir läsbart ändå.

Förra sommaren hade jag några samtal med en psykolog som är specialist på utmattningssyndrom. Det var oerhört värdefulla samtal för mig. Flera saker föll på plats, saker hängde med ens ihop, jag fick stöd i att tänka på mig själv och jag fick ett hopp om tillfrisknande. Villkoret är att det blir en bra och långsiktig lösning för anledningen till mitt sjukdomstillstånd. Därefter kan jag långsamt återhämta mig frisk, sa hon.

Jag har nu gått och väntat på att denna långsiktiga lösning ska infinna sig, för att få ett avstamp mot tillfrisknande. Men nu vet jag inte om det kommer.

Jag känner mig närmast förlamad. Kan inte tänka ut någonting. Vet inte vad vi ska göra. Och det är inte att det ska fortsätta som det är nu, utan med stor sannolikhet kommer det att bli värre. Förmodligen inte lika illa som för några år sedan, men värre än nu.

För något år sedan lovade jag mig själv att inte utsätta mig för det här igen. Det känns som att jag kommer att gå sönder då, ordentligt. Jag VET att man klarar mer än man tror. Jag har varit i ett läge jag inte trodde jag skulle ta mig levande ur. Men hur många gånger, under hur lång tid går det?

Det svåraste tror jag är prioriteringsordningen. Hur högt upp hamnar jag?