Det blev en jobbig avslutning på en intensiv semester. Rörigt och oförsägbart hemma och en oro som inte släpper taget hur mycket tillit jag än försöker mobilisera. Jag inser att jag går och väntar på Katastrofen. Men när jag resonerar med mig själv tror jag inte att det kan bli så katastrofalt som känslan säger mig. Eller också kan det det. Jag vill att någon säger att ”det löser sig, bry dig inte om det du, jag fixar allt!”

Spänningen i axlar och nacke som kom tillbaka hand i hand med spänningshuvudvärken har gett med sig en del, men jag är öm i axlarna. En jämn, lågintensiv och påfrestande ångest är allestädes närvarande. Benen rycker och jag har också ryckningar i mellangärdet ibland som gör att jag fnyser ut luft ur näsan. Gungar kroppen fram och tillbaka för att lugna mig. Tassar på tå och väntar väntar väntar på att allt ska vara över. Känner mig jagad. Tror att det är saker jag måste göra hela tiden.

Det blir bra att jobba på måndag. Det känns som att jag varit ledig längre än jag har. Känner mig glad att jag fick tillbaka lite lust att sitta i verkstan igen. Glad över nya smycken jag gjort.

Nu ska jag göra mig en kopp espresso med mycket socker i!