Igår åkte vi hem och mamma och syster åkte med oss. Jag har på senare år blivit nästan rädd för att köra längre sträckor på motorväg. Längre tillbaka tyckte jag att det var den tryggaste körningen, men av någon anledning ändrades det. Jag märkte att jag undvek att köra när vi åkte tillsammans, min man och jag. Däremot kör jag gärna kortare sträckor med lägre hastighet. Jag tog upp det med min terapeut för ett par år sedan. Vi gick igenom mina rädslor eftersom jag hade många som jag upplevde hindrade mig i livet. En av dem var bilkörning, Jag fick en känsla av att jag skulle tappa kontrollen och köra av vägen.

Jag hade berättat för henne att jag för ett tjugotal år sedan plötsligt drabbats av rädsla att åka tunnelbana när jag var ensam. Tillsammans med andra gick det bra men ensam var jag rädd att drabbas av panik, och skulle tåret stanna i en tunnel skulle jag få spader! Jag utvecklade en taktik att hitta andra resvägar som kunde bli tidskrävande både att planera och att åka. Men jag tog mig dit jag skulle!

Till slut tröttande jag på det här och bestämde mig för att försöka bli av med rädslan. Jag gick ner i tunnelbanan, hoppade på ett tåg men sprang ut innan dörrarna stängdes. Hjärtat slog hårt men det var ett första steg. Steg för steg började jag åka tunnelbana. I början hade jag alltid min syster eller min man med per telefon. Jag såg mig om i vagnen: vem såg snäll ut, vem kunde jag säga till att ”jag håller på att få panik, kan jag bara få prata med dig för att hålla paniken stången?”. Jag försäkrade mig också om att jag kunde ringa till mina man eller syster om jag behövde. Jag åkte först en station, senare blev det flera. Och numera åker jag tunnelbana utan att tänka. Men det händer att det slår mig hur duktig jag var som löste dilemmat med tunnelbaneåkningen alldeles själv! Det är en skön känsla!

Tändsticksask jag broderat och gav till syster och svåger.

Min terapeut blev imponerad och menade att jag har stora resurser att ta av för att lösa även mina andra rädslor, till exempel detta med bilkörning. För det man gör är ju att utsätta sig för det skrämmande i små doser som ökas på.

Jag fick också med mig resonerande frågor som redskap: hur sannolikt är det att det kommer att hände, det som jag är rädd för? Har det hänt någonsin? Hur farligt är det egentligen? Det är ju en slags lekmanna-KBT man kan göra med sig själv. Mycket hjälpsamt!

Tillbaka till gårdagens bilkörning. Jag preparerade med en godispåse som min dotter fick mata mig ur, och så lekte vi lekar så som att en säger ett djur och så ska nästa i tur säga ett djur som börjar på den sista bokstaven i föregående djur: varg – grävling – get – tärna osv. Vi brukar köra med geografiska namn också, floder, städer, världsdelar, länder osv.

23 mil avverkades igår utan incidenter, så klart. Skön känsla att jag inte avstod utan genomförde det och inte begränsade mig.