Idag var det nära att jag tagit taxi hem från stan. Jag vilade i vilrummet innan jag uppbådade det lilla jag hade av kraft, och tog mig hem. Väl hemma la jag mig och sov. Min man fick fixa middag och nu ligger jag i sängen igen. Trots att jag fick behandling av naprapaten i morse är musklerna i nacken hårt spända. Jag vet inte riktigt vad det är som gjorde att det blev så här just idag. Det känns lite som att det går åt fel håll nu.
När jag länsade mammas garnlådor hittade jag det här verktyget och insåg att jag sett det många gånger, men aldrig tänkt på vad det är. Det används när man stoppar strumpor och annat, och man spänner fast det som ska lagas över den lilla träkullen så det blir enklare att stoppa. Fiffigt! Jag ville så gärna använda verktyget eftersom jag tycker att det är vackert. Så kom jag på att jag kan använda det som en broderibåge!
Jag håller på att brodera små lappar av mormors lintyg som jag har en vag tanke om hur jag ska sammanfoga till en bild.Jag har också klippt ut monogram från lakan som min mormor (BM Britta Mårtensson) och min farmor (SS Sigrid Sohlén) broderat på örngott för länge sedan. De ska också finnas med bland de andra lapparna.
Jag skriver en del anteckningar om vad som händer, incidenter, reflektioner och om hur jag mår. Det har blivit några anteckningsböcker nu och de flöt upp när jag städade i verkstan idag. Jag tänkte först läsa i dem, men kände ett motstånd. Det kommer inte att vara så upplyftande och jag behöver inte det just nu. Men jag läste en lång entusiastisk anteckning jag gjorde 22 december i fjol. Den var så full av hopp och förtröstan, ja tillit. Allt var inte på topp, men jag såg tecken på att det kunde bli bättre. Att det skulle kunna bli i alla fall good enough, tillräckligt bra, för att det skulle funka – livet.
(Dags för en liten utvikning: jag är stor vän av distinkta begrepp för saker, termer som beskriver en sak eller företeelse och ingenting annat. Det förenklar kommunikation, och synliggör. Good enough är ett mycket bra exempel. Det är psykologen Donald Winnicot som myntat begreppet och första gången jag kom i kontakt med det var när jag hade små barn och kände att jag inte räckte till. Jag kunde inte vara den där föräldern jag föreställt mig att jag skulle bli – känns det igen? Det var en sån lättnad att tänka att jag kunde vara en good enough mamma, tillräckligt bra! Jag duger, mina barn har det bra. Det är inte ens säkert att de skulle ha det så mycket bättre om jag mäktat med mer av det jag ville. Visst kan man säga det på svenska, men just att det är på engelska gör att det blir ett begrepp i det här fallet tycker jag. Det kanske är samma vurm jag har för fodral, askar och förpackningar som är anpassade efter saken som ska härbärgeras, tillverkade enkom för en viss sak. Till exempel de lådor som blåsinstrument ligger i, formade efter flöjten med olikformade fördjupningar för de olika delarna. En gång såg jag en ask med formen av en hög hatt, en sån där svart hatt som fina herrar hade en gång i världen. En fantastisk hattask! Nu kanske det är dags att avsluta utvikningen!)
I anteckningen från i julas skrev jag för första gången att jag utropade 2016 till mitt år. Det kom av sig, men jag är i alla fall oerhört glad för att jag börjat brodera och allt det andra. Jag har tjatat många gånger om hur mycket det betytt och betyder för mig. Jag kom på häromdagen att om någon sagt för ett år sedan att jag skulle ha gjort alla de här sakerna, så skulle jag inte tro det. Med det i åtanke kanske jag kommer att ha börjat skulptera i trästockar med motorsåg eller måla i olja till nästa sommar!
Det blev lite svamligt det här. Min läkare skrev i senaste läkarintyget att jag är tillbaka på ruta ett. Det kanske är lite överdrivet men visst har vi i en bemärkelse fått ta många kliv bakåt. Allt känns ovisst just nu. Vissa stunder hoppfulla, andra fulla av tvivel. Tillit tillit tillit.
Här kommer några bilder på de senaste alstren.
Vadmal, gammal spets och lingarn med fin gammal knapp.
Jag har gjort armband av vadmal förut, här är några nya. Det är vadmal från en gammal men oanvänd vapenrock från Beredskapsboden. Mjuk, skön, varm, tät och sticks inte alls. Jag tycker mycket om den mörkgrå färgen med dragning åt grönt.
Armband virkat av finsilver
Jag har en del tyger som jag tänker på emellanåt. Vad kan jag göra av dem? Det är några fina lintyger, och så den Lotta-kjol i ull jag köpte från Beredskapsboden i vintras. Kjolen har jag klippt försiktigt i bitar för att kunna använda tyget. Det är i en vacker mörkgrå nyans med dragning åt blått.
Jag har en anteckningsbok där jag bland annat skriver upp idéer som jag får så de inte ska försvinna. När jag bläddrade i den igår såg jag den här anteckningen. Sagt och gjort – jag sydde små kuddar och fyllde dem med lite vadd. Broderade och satte en knapp i mitten så det blev lite mer 3D-struktur.
Den ena är gjord av Lotta-tyget och den andra av ett lintyg från Gudrun Sjödén jag köpte som stuv för många år sedan. Knapparna är också gamla, den rosa har jag hittat i en knapplåda på Stadsmissionen och den vita kommer nog från mammas gömmor. Sen är det en annan fråga om de kanske är lite för stora, ca 7 cm breda, men på rätt plagg så kan de nog passa. Kanske en kappa?
I onsdags började yogan för höstterminen, det är andra terminen för mig. Jag har sett fram emot att det, och ska försöka komma igång att köra ett kortare program hemma också.
Det var så många tankar som snurrade i huvudet under passet. Att jag blivit ännu mer otymplig. Att jag trots allt kunde göra alla rörelser, om än inte exakt som de är tänkta. Att jag är glad att jag gör detta för mig själv och för mitt välmående. Men också en sorgsen tanke på allt jag gör och har gjort genom åren för att må bra, för att lösa våra problem och för att få tillvaron att inte haverera, Då får man inte ligga på latsidan! Det är svårt att beskriva den här ledsna känslan.
Det händer att jag tänker att jag har en skyldighet att göra allt i min makt för att bli frisk. Jag vet inte riktigt om det är försäkringskassan eller arbetsgivaren jag i så fall svarar inför, men det är som att jag måste bevisa att jag verkligen är sjuk, att jag VILL jobba och att jag gör allt för att komma tillbaka. Ingen av dessa har uttryckt något ens i närheten. Försäkringskassan har knappt hört av sig, och från arbetsgivaren känner jag ett stort stöd. Jag skulle kunna tolka det som att det är ok. Att det får ta tid. Att de tror på mig, att jag VILL.
Jag vet att jag inte är ensam om känslan av att vilja att någon annan ska bestämma åt mig att jag är sjuk. Inte kan väl jag bara säga att jag måste vara hemma och vila? Jag skrev tidigare om den gången när en sjuksköterska kollat blodtrycket på mig, och gått för att hämta doktorn eftersom det var så högt. När jag hoppades att de skulle komma med en bår och ta mig till ett vilohem. Att jag själv skulle säga att jag måste vila och att jag inte kan vila hemma, det fanns inte på kartan. Ingen bår kom, det var bara att långsamt släpa sig hemåt igen.
Min man och jag har pratat om vad vi båda behöver för att orka. Jag har så svårt att formulera det. Jag är inne i en ledsen fas när jag inser att min tid inte var nu. Som jag trodde. Som jag bestämt. Som jag behövde. Tiden då jag skulle kunna påbörja färden mot bättre hälsa, den får skjutas upp. Så vad behöver jag? Jag skulle vilja resa bort från mig själv. Det är vad jag behöver.
Ikväll har jag broderat en kudde som vi ska ha i soffan hemma. Jag har köpt själva fodralet på Jysk och broderat med tunt oblekt lingarn och ett härligt gladrött lingarn. Jag har delvis snott mönstret från en bild jag hittade på nätet, troligen Pinterest. Jag har ett likadant fodral som jag också ska brodera på, men har inte bestämt motivet ännu.
För att hålla tankarna borta från livets realiteter kör jag på i min verkstad som en riktig struts. Ser ingenting, då finns det inte.
Jag har gjort några halsband, två i mässing och ett i silver.
De i mässing är gjorda av finmaskigt mässingsnät. De är lite kluriga eftersom det lätt sticker ut en vass tråd någonstans. Jag böjer in kanterna, ungefär som när man fållar ett tyg, men det blir lätt någon tråd som slinker undan. Inte så skönt att ha runt halsen! Men jag tror inte att det är några kvar nu. Snöret är av gummi, det blir snyggt till den glänsande metallen tycker jag. Jag har tagit en svart träpärla och bundit fast den med mässingstrådar som jag repat upp från nätet. Inte bästa skärpa i bilderna när de är så här stora men de får duga!
Jag virkade ett halsband i finsilver också. Jag provade mig fram och lindade silverslingan runt ett gummisnöre på olika sätt. Till slut blev jag nöjd!
De passar ju bra till de örhängen jag virkade i finsilver tidigare.
Den här bilden har jag i många år haft vid min arbetsplats. På anslagstavlor eller vad som funnits att sätta fast den på. På min nya arbetsplats har ingen eget skrivbord så nu har jag satt den utanpå mitt skåp. 
Konstnären är Helene Schjerfbeck och den är målad för mer än 100 år sedan. Det är ett självporträtt och ibland funderar jag på vad i bilden jag fäst mig vid. Jag tror att det är en igenkänning. Den blick hon har, den har jag sett i min spegelbild några gånger. Dels under den långa period av ångest jag hade för halva mitt liv sedan, och dels under senare tid. Det finns rädsla och sårbarhet, för att inte säga utsatthet, i ögonen. I hela ansiktet egentligen, och i hållningen. Den ängsliga blicken över axeln. Det är inte hon som har kontrollen över situationen, hon är utlämnad åt … vad?
Här är ett fotografi av henne med samma blick.
Jag tycker mycket om hennes målningar överhuvudtaget. Färgerna, linjerna och känslorna. För ett par år sedan såg jag en stor utställning, utlånad från Finland, med hennes målningar på Liljevalchs. En väldigt fin utställning i helt rätt miljö.
Var och varannan dag tänker jag att jag ska ta bort den från skåpet. Den kanske är för dyster? Jag får se, den får nog hänga med ett tag till.
Jag är så förtjust i alla mina garner och trådar i många färger och material, så jag måste visa en del av dem! Som jag skrivit förut kan varje nyans vara precis rätt i ett broderi, även om den på trådrullen eller garndockan ser ganska trist ut.
Här är mina trådrullar som jag använder flitigt i de nålfiltade bilderna.
Den här lilla buketten av ullgarn är gammal, och jag tror att den låg bland de garner jag hittade hos min mamma i våras. Vackra jordfärger, men jag har ännu inte använt garnerna. De är lite för grova för det jag gjort, men kommer säkert till användning nån gång. Jag njuter av att se på dem!
Det här är min egen regnbåge! Mest lingarn i olika tjocklek och massor av nyanser. En del har jag bara enstaka trådar av. Många är gamla och ärvda, några har jag beställt från Litauen som har en stor lintillverkning, och ytterligare andra har jag köpt på Stadsmissionen.
Det här är ullgarn jag fått för länge sedan. En del handspunnet och allt det gröna handfärgat, fast inte av mig utan av en god vän.
Här är DMC-garnerna i många färger som jag använt väldigt mycket i filtbroderierna.
Det här ullgarnet har jag visat förut. Det är min mormor som växtfärgat och förmodligen även spunnit det 1927! Det luktar lite gammalt och instängt men jag har vädrat bort en del. Etiketterna sitter kvar: stenlav, krapp, cochenille bland annat. Cochenille eller koschenille är en sköldlus som använts i århundraden för att färga med. Undrar i vilken form min mormor fick tag på det? Det garnet är gammelrosa.
Avslutningsvis min samling stoppgarner, de flesta i ren ull men några i blandning med syntet. Blå, grå, bruna och någon grön. Passar bra att brodera lite tjockare linjer på mina nålfiltade bilder.
Det var nog allt. Härligt att ha så många färger och material att inspireras av!