Igår slog den till, Den Stora Tröttheten. Kroppen sa ifrån ordentligt. Igen. Nu är det dags att stanna upp och backa. Jag låg länge när jag kom hem. Försökte spela kort med dottern, som vi brukar, men efter en stund kom känslan av att hjärnan håller på att … Jag har svårt att beskriva det. Det är en känsla av att det blir överfullt i huvudet, att jag måste BORT! Jag reste mig från kortspelet, sa att jag måste vila och stapplade in i sovrummet igen. Hon bliev förstås orolig. Och arg. ”Du vet hur det blir, nu har du jobbat för mycket igen, du ska väl inte jobba i morgon?” Nej, jag insåg ju att jag måste vara hemma. Eller rättare sagt så åker jag hem till min syster och vilar där. Där behöver jag inte spela glad inför dottern som drar mina mungipor uppåt eller spexar för att få mig att le. Som en besvärjelse, ”du är glad, du mår ganska bra, eller hur?”

Jag ska försöka släppa stressen och oron för att det här blir långvarigt. Det förvärrar bara allting och hjälper definitivt inte. Jag måste prioritera vilan just nu. Jag vet precis. Har jag tur är jag redo att jobba lite stillsamt på måndag. Men jag har också i bakhuvudet den tanke jag hade häromdagen, att jag kanske håller på att göra om misstaget från förra sensommaren då jag ville för mycket och blev helt sjukskriven i flera månader.