Jag är fortfarande väldigt trött. Jag gör långsamt och behöver tid och framför allt lugn och ro för att kunna göra saker. Jag har spänningar i axlarna och rejäl spänningshuvudvärk nästan hela dagarna. Ångesten trycker inifrån bröstet med olika intensitet.

För att stå ut försöker jag komma undan. Jag sitter i verkstan och broderar medan jag lyssnar på P1. Ibland orkar jag inte med ljud, då sitter jag i tysthet. Men jag lyckas oftast avhålla mig från att älta den situation vi befinner oss i, där jag varken vet ut eller in. Jag sticker huvudet i sanden helt enkelt.

Jag skrev en del inlägg om boken Våga vara rädd av Emma Holmgren tidigare. Hon skriver om hur innerligt trött hon är på att vara varsam med sig själv. ”Det är, och har varit, plågsamt och en sorg att bli så fullständigt omkullkastad i min person.” Det är så väl uttryckt! Å ena sidan kan jag vara glad åt att jag, oftast i alla fall, har en lust och ett driv att göra saker. Jag vill jobba, det finns SÅ mycket kul jag vill göra tillsammans med mina fina kollegor. Jag vill orka göra saker med familjen. Jag har massor av idéer för broderi, smycken och linoleumtryck. Jag vill orka orka orka. Jag vill framför allt inte säga att jag inte ORKAR! Jag hatar ordet orkar! Det har tappat innebörden och bara blivit en kombination av bokstäver. Eller snarare så har det blivit ett ord som inte stämmer överens med hur det är. Att inte orka, det är att behöva vila lite och sen ta sig i kragen. Eller bara ändra inställning.

Det här med orden är ett dilemma för mig. Alla ord känns utslitna och för små. Orka, trött, att vara helt slut. Jag behöver nya ord! Ord som gör det begripligt för andra. I Våga vara rädd skriver Emma Holmberg att tröttheten närmast går att beskrivas som den när man har väldigt hög feber eller efter en rejäl magsjuka. Benen bär knappt och det finns ingen energi i kroppen. Jag tycker att utmattning är ett bra ord. Det finns även som begrepp när man talar om olika material, t ex metaller. De kan bli utmattade efter ständig belastning. Utmattningsbrott är det sista stadiet. Då går materialet sönder. Vad motsvaras det av hos människans utmattning? Är jag redan där? Kan människor repareras som en maskin? Jag antar att den utmattade delen byts ut i maskinen och den lagas. Kanske hjärntransplantation är lösningen!

Jag misstänker att lösningen på vårt Stora Dilemma är att jag levlar nedåt igen, nedprioriterar mig själv eftersom det inte finns något annan lösning som vi kan leva med. Jag lovade mig själv att inte utsätta mig för detta igen, men nu blir jag nog tvungen. Jag kan känna en viss respekt för mig själv som tar på mig det ansvaret som vuxen, och det hoppas jag överskuggar den känsla av att jag återigen sätter mig själv åt sidan.