Samtidigt som jag tycker att jag är lite bättre i utmattningen så har ångesten ökat. Den slår ofta till ganska oväntat och överrumplar mig. Jag får ibland en känsla av att jag orkar inte/klarar det inte, men känslan klingar ganska fort av. Som jag skrivit om förut hade jag längre tillbaka tidvis så oerhört stark ångest att den mer eller mindre tog över mitt liv när det var som värst. När jag kom ut på andra sidan hade jag vetskapen om mig själv med mig att jag klarar Vad Som Helst. Har jag överlevt detta kan inget golva mig! Det var en känsla av styrka förstås, men den kom från en väldig sårbarhet. Min självbild som stark varade inte så länge. Samtidigt som jag inte längre var rädd för ångesten, eftersom jag sett att jag varken blev galen eller dog av den, så ville jag inte ha den tillbaka för allt i världen. Det tog många år innan jag kom på att jag är så stark som jag idag vet att jag är. Nu ska jag behålla den vetskapen.

Här är två nya nålfiltade bilder i helt olika färgskalor.