Jag har varit så trött och sänkt i helgen. Oron för brevet från Försäkringskassan ligger som ett mörkt moln inuti mig. Rent förnuftsmässigt kan jag nog ändå tro på att det löser sig, men det är tyvärr inte förnuftet som har övertaget utan känslan. Jag har inga reserver att ta fram när sånt här dyker upp. Inget att ta till för att rycka upp mig några snäpp och ta tag i situationen. Jag blir bara sänkt. Trött i hela systemet. Benen blir som tunga stockar, och armarna är tunga och långsamma. Ångesten stiger och sjunker över dagen. Jag försöker sova middag men benen pirrar och rycker när jag försöker. Jag påbörjade ett nytt broderi i morse men har inte orkat ens det idag.

Jag funderar på att resa bort, helst någonstans där det är tyst och lugnt och vacker natur. Min man föreslog Tällberg och det känns lockande, men lite väl långt bort. Jag ser för mig hur tågresan med eventuella förseningar bara blir ett stressmoment. Nu skulle man ha en stuga! Jag ska fundera vidare på det.