Jag lyssnar som vanligt på Tankar för dagen på P1 på väg till bussen. ”Hopp innebär att hålla ut” hör jag. I början av juni skrev jag ett inlägg om mod och tålamod som jag tycker särskilt mycket om.

Att hålla ut kräver både tålamod, mod och tillit. Tålamod att låta det ta tid. Mod att våga lita till mig själv. Och så ha tillit till att det blir bra, till slut. Eller att det i alla fall kommer att bli bättre.

Vissa dagar handlar enbart om att hålla ut och tvinga fram tilliten. Om jag inte tror att det kommer att bli bättre så vet jag inte. Jag tänker på dem som är kroniskt sjuka och långsamt men stadigt blir sämre. Men det beror ju på andra omständighet också, hur man mår psykiskt. Alla mina kroppsliga symptom kan jag väl leva med, även om de ställer stora krav på sinnesron ibland. Men den här ångesten. Och den här känslan av att huvudet är överfullt och jag måste BORT! – det måste jag tro tro tro att det klingar av och försvinner. Men för att det ska ske måste själva anledningen till hur jag mår lösas, och det är just nu på väg åt helt fel håll.