Jag är inne i en tröttare period nu, och inte blev det bättre av att jag satt kvar längre än jag egentligen orkade på ett möte idag. Den sista sträckan på min hemväg är en buss som bara går en gång i timmen när det inte är högtrafik. När jag insett att jag missat tillfället att åka hem när jag borde, stannade jag kvar nästan en timme till. Jag hade kunnat välja att lägga mig i vilrummet den stunden i stället, men pliktkänslan tog över. Inte plikten jag har mot mig själv utan mot arbetet och kollegorna. Så dumt. När jag kom hem orkade jag först inte ens göra lunch till mig själv.

En kort stund i verkstan har det blivit men orken finns inte riktigt, och inte lusten heller. Jag har fortfarande min förbaskade hosta som gör det tungt att andas ibland, den tröttar också. En hopplöshetskänsla lägger sig som en blöt filt över mig. Den går att mota vissa dagar, andra inte.

Ett kroppsligt symptom på att jag mår sämre är att jag återigen fått så infernaliskt ont i nacke och axlar. Jag spänner mig som jag gjorde förut då jag fick ont. Nu tar jag värktabletter för att stå ut.

Så trött på det här.