Texten nedan la jag ut på Facebook för ett år sedan. Jag kände mig mer hoppfull då än jag gör nu. Det känns lite sorgligt. 2016 var ju ett riktigt skitår på många sätt ute i världen med förfärliga rapporter och bilder från Syrien och andra krigshärdar och människor i nöd. Skrämmande stöveltramp lite var stans i Europa, och polarisering mellan människor både här hemma och i andra länder. Att Trump strax svärs in som USA:s näste president känns lika overkligt nu som i november, och vi vet ingenting om hur det kommer att bli med en rasistisk, kvinnofientlig president som inte tror på världens samlade klimatforskare.

Det här blev väldigt dystert. Det är viktigt att se allt bra som finns också, och all positiv utveckling som sker. Och när vi ojat oss klart är det dags att göra något. Ingen kan göra allt, men alla kan vi göra något!

Så här skrev jag:

”Jag utropar 2016 till mitt år! (Det kan även vara ditt, det finns plats för många.) Men det är faktiskt dags för mig nu. Att må bra. Att få lov att tänka på mig. Att vara här och nu och inte ligga i beredskap med axlarna uppe vid öronen för vad som eventuellt kanske åtminstone ganska säkert troligen kommer att hända. Senare. Eller alldeles strax.
Jag har varit sjukskriven för utmattningssyndrom på hel- eller deltid större delen av året. Sedan ett par veckor känner jag mig bättre. Flera saker sammanfaller: insikten om att jag måste släppa den där beredskapen och hysa tillit. Tillit till framtiden, till mig själv, till dem runt omkring mig. Tillit till att saker blir gjorda även utan mig. Till att det blir bra.
Att leta bilder och skriva dagliga FB-inlägg har också hjälpt till. Jag har kommit att tänka på alla fina människor jag har och har haft i mitt liv, så många som är viktiga för mig. Känslan av ett sammanhang. Jag har börjat göra smycken vilket bidragit till känslan av tillfredsställelse, att jag känner mig kreativ.

Det har också funnits ett lugn omkring mig här hemma som gjort vilan möjlig. Beslut har fattats kring familjen som känns bra och tryggt inför framtiden. Jag ska hysa tillit till detta!
Efter julhelgerna ska jag börja arbetsträna. Skrota runt på jobbet. Fika med de mycket saknade vännerna där. Jag ska smyga igång men jag tror verkligen att det kommer att gå bra. Det finns en stark otålighet – jag har mitt drömjobb! – men jag ska satsa på att hålla och då får det bli små steg framåt. Måste jag ta ett bakåt ibland så får det bli så, men i det långa loppet ska det gå framåt, framåt, framåt! Jag hyser tillit.

I min kristallkula för nästa år vaknar Europas politiker upp och inser att vi måste hjälpas åt, att det inte kan komma något gott ut ur att bygga murar. Att vi måste vara medmänniskor, ett av de vackraste orden.
Det finns mycket mer att önska och eftersom jag fick en önskan till så ägnar jag den åt barn med funktionsnedsättningar. Åt att deras behov får styra istället för ekonomin på enskilda skolor och BUP-mottagningar. Att det finns resurser att sätta in redan när barnen är små. Det skulle reducera så enormt mycket lidande och bli betydligt billigare för samhället.

Jag önskar er alla ett särdeles bra 2016!”

Nu önskar jag alla återigen ett riktigt Gott nytt år!