Då är det dags!

Jag känner mig nästan övertaggad idag! Igår var jag hos doktorn och fick nytt läkarintyg så jag börjar med 25 % på jobbet de första 2,5 veckorna. Därefter handlade jag mat (något som ofta är jobbigt när jag mår dåligt, jag upplever det som att belysningen gör att jag känner som ett tryck i huvudet och jag blir seg i huvudet och trött i kroppen), åt lunch och promenerade sedan till sjukgymnasten och fick akupunktur. Promenad hem igen och kunde sedan luta mig tillbaka med en kaffekopp i handen och konstatera att det gått finfint! Jag var inte helt utpumpad, utan det kändes helt ok. Underbart!

Idag har jag tagit en långpromenad på över en timme med min fina syster per telefon görandes detsamma inne i stan. Bra sätt att peppa igång oss att promenera!

I morgon börjar jag jobba och det känns bara bra! Jag är så nöjd med mig själv att jag sa till om att få börja på 25 %, då känns det överkomligt. Lite dystert var det att se att det är exákt ett år sedan jag började jobba förra gången, med samma tankar om att jag lärt mig mycket och har nya redskap. Men det får jag skaka av mig. Förutsättningarna är annorlunda ändå. Det är mindre osäkerhet om familjens närmaste framtid och det är viktigt. Med hjälp av bloggen har jag formulerat många hjälpsamma saker för mig själv, om mig själv. Mycket ser annorlunda ut än för ett år sedan helt enkelt.

Igår gjorde jag ett smycke för första gången på ganska länge. Jag blev väldigt nöjd med det. Jag har böjt plast över ett värmeljus och därefter stuckit en så kallad hattpinne i silver igenom plasten och satt en röd jadepärla i ena änden.  Eftersom det är genomskinligt är det svårt att fotografera så det syns ordentligt.

IMG_1497

Hopp om livet

Jag har inte orkat vara så social de senaste veckorna, men den här helgen har jag träffat två nära vänner över en kaffekopp, en på lördagen och en på söndagen. Det kändes väldigt bra att prata ikapp, och att jag orkade.

Just nu på söndagkvällen sitter jag i verkstan och skriver. Det tjuter i öronen och jag är spänd i axlarna. Ingen aning om varför, men jag ska lägga mig och göra andningsövningar alldeles strax.

I morgon bitti ska jag ringa doktorn och be att få bli sjukskriven på 25 %, och på onsdag ska jag börja jobba. Det känns väldigt väldigt bra! Nu är det ”bara”  att hålla in hästarna och skynda långsamt.

Min tanke med 2016 var att det var mitt år, dags för mig att sätta mig själv i främsta rummet för att bli frisk. Min föresats för 2017 är mer modest: jag ska försöka hålla mig på benen. Det innebär att leva och arbeta på ett hållbart sätt. Inte att jag ska bli frisk, men inte heller helt sjuk igen. Hur ser oddsen ut? Tja, det är lite svårt att sia om hur det ska gå, men jag tror att mina nya kunskaper om mig själv och de verktyg jag fått ska komma till nytta.

Här är mitt 2017-broderi så här långt!
IMG_1490

 

Hjälpsam tanke i skarpt läge!

Häromkvällen uppstod en situation som var alltför välbekant och som satte igång hela mitt system av försvar. Jag blev stel i kroppen, främst axlarna. Jag hade en känsla av att jag måste stänga ner hjärnan för att inte skadas, jag gick in i ett annat tillstånd – nödläge.

Men situationen (som jag inte går in på med hänsyn till andra) utvecklades inte som den brukade göra förut. Det Stora Kaoset uteblev och när allt var över satt jag med värk i axlarna och en spänningshuvudvärk vars like jag aldrig känt. Men då kom jag på psykolog Siris verktyg. Jag la mig i sängen, andades djupa yogiska andetag och tänkte en stund på hur bra allt löste sig. Att det blivit så mycket bättre! Det var i all sin enkelhet väldigt hjälpsamt, och jag kunde somna.

IMG_1477

Just nu tar jag små steg i rätt riktning, och de gånger det gungar lite under fötterna ser jag inte som bakslag utan som ett tillfälligt hack i skivan (för yngre läsare kan jag berätta att det är en metafor som härrör från LP-skivans tid!). Jag njuter av att jag kunde fatta ett beslut om att jobba 25 % i början. Jag är inte bara smart, jag är snäll också – mot mig själv!

”Du börjar väl så smått hoppas jag”

Så skrev min goda vän M till mig ikväll. Jag hade hört av mig till henne och sagt att jag efter moget övervägande bestämt mig för att inte gå den broderikurs vi anmält oss till. Den är om bara ett par veckor och dessutom hela helgen, det är bara att inse att jag inte orkar. Extra tråkigt eftersom vi skulle gå kursen tillsammans. Jag skrev till henne att jag måste fokusera på att orka börja jobba, det måste komma först eftersom det också är en förutsättning för allting annat.

Det var då hon svarade att hon hoppas att jag börjar så smått. Och det var då jag bestämde mig för att ringa min husläkare och be honom ändra sjukskrivningen så att jag jobbar 25 % de första veckorna. Så som psykolog Siri sa och som ju faktiskt är brukligt. Tack M för din omtanke! Jag ska ju vara omtänksam med mig själv nu, men det höll jag på att glömma!

IMG_1468

IMG_1476Jag jobbar på med de positiva tankarna. Idag traskade jag omkring i vår lilla skog och tänkte på allt som är bra, och att jag mår mycket bättre än för bara ett par veckor sedan.

Jag har haft två medicinexperiment på gång: jag har tagit magnesium för att se om det skulle ge någon positiv effekt på RLS/WED. Det har det inte och det kanske helt enkelt beror på att jag inte har någon brist på magnesium. Järn ska man ligga högt på när man har RLS/WED så jag har perioder då jag tar järntabletter. Det andra experimentet var att öka dosen Sertralin lite och det tror jag gett effekt. Resultat av experimenten blir alltså att jag slutar med magnesium och fortsätter med den nya dosen Sertralin.

Men framför allt tror jag att samtalen med psykolog Siri var avgörande för att jag mår bättre! Jag fick förklaringar och verktyg.

IMG_1480

Hjälpsamma tankar

För två-tre veckor seglade en bild upp i mitt huvud. Jag minns var jag var, jag satt på den stora röda mattan i vardagsrummet. Jag såg mig själv i svart-vitt som en isolerad del av allt runtomkring som var i färg. Jag tänkte att allt är så bra: jag har en underbar familj, fina och nära vänner, vi bor bra, har inga ekonomiska bekymmer, jag har mitt drömjobb. Det är JAG som är fel! Så såg tanken ut. Jag funderade på den flera gånger och förstod delvis vad den handlade om, men inte förrän jag pratade med psykolog Siri kom jag på det.

Hon talade om att jag står med ett ben kvar i det som varit, och ett ben i det som är nu. Jag skulle behöva tänka mer hjälpsamma tankar eftersom kroppen tror att det jag tänker är det jag är med om, att det är verkligheten. Först tänkte jag att det kändes som en lögn. Allt är ju inte bra nu, se bara på hur jag mår! Men hon sa att jag kan tänka på hur mycket BÄTTRE det är nu, att det är en hoppfull tanke som på påverkar mig positivt. Jag kan också plocka fram fina minnen som ger energi. Jag behöver VÅGA tänka att det kommer att bli bättre, att JAG kommer att må bättre. Våga sänka garden. Tänka att det är gamla tankar som spökar, jag behöver inte hålla på med dem nu utan gå in för det som är HÄR och NU. Jag behöver bygga upp mig från början sa hon. Hitta tillbaka, låta det ta tid, tillåta det att ta tid. Det är inte konstigt att jag mår så här, ”du har utsatts för någonting alldeles extra ordinärt” sa hon.

Bilden jag fick i huvudet handlar om att tillvaron blivit bättre men att jag är delvis kvar i det gamla!

IMG_1469

Jag ska göra sådant jag mår bra av och sådant som gynnar avslappning. Allt mitt tv-serietittande fick hennes välsignelse! Mitt handarbetande likaså. Jag sa att jag brukar leta upp roliga klipp på Youtube när jag känner att jag behöver skratta, och det sa hon är en ypperlig idé – det är bra för hjärnan!

Jag ska fortsätta med akupunktur några gånger till, det har varit väldigt bra för mina stela axel- och nackmuskler. Så snart medicinska yogan drar igång igen ska jag gå på det. När jag börjar jobba kan jag gå på massage på jobbet. Och när jag tycker jag kan kosta på mig det ska jag boka tid för taktil massage någon gång emellanåt.

 

Jag har lärt mig mycket de senaste dagarna

Jag ska försöka beskriva det jag lärt mig de senaste dagarna – om mig själv och om strategier för att bli frisk. Det är stora saker, livsviktiga, men också enkla. Jag har funderat på detta inlägg i ett par dagar. Jag vill gärna att det ska bli personligt utan att vara alltför utlämnande, men också allmängiltigt. Jag gör ett försök!

För några veckor sedan fick jag ett boktips av en nära vän. Hon trodde jag skulle känna igen mig i Drunkna inte i dina känslor, en överlevnadsbok för sensitivt begåvade av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. Eftersom jag är bekant med Doris genom jobbet blev jag extra intresserad.

Författarna har myntat begreppet starkskör: om att vara stark men samtidigt ha en extra känslighet för intryck utifrån och inifrån. Det finns ett vedertaget begrepp inom psykologin för högsensitiva – HSP High Sensitive Persons. I boken beskrivs fenomenet utifrån författarnas ovetenskapliga iakttagelser och egna erfarenheter, men hänvisar till forskning om HSP. De radar upp mängder av kännetecken och flera av dem känner jag igen mig i. En av dem som är starkast är att jag har en stark radar för andra människors sinnesstämning, pejlar in den och ofta anpassar mig efter den. Säkert något som de flesta kan känna igen sig i, men det är när det blir för mycket som det blir ett problem. En annan sak är starka känslovågor, i boken kallade ”emotionella störtskurar”. Jag känner mig plötsligt oerhört lycklig eller överfalls av en starkt känsla av total hopplöshet – från 0 till 100 på ett ögonblick. Känslan varar ofta bara några sekunder, och det är enbart den negativa som frestar på. Himlastormande lycka kan jag leva med! När jag träffade psykolog Siri för 1,5 år sedan pratade hon om att jag utvecklat denna radar genom att leva med oförutsägbarhet under flera år. ”Ett hyperkänsligt avläsningssystem för andras signaler” som författarna skriver.

img_1231

Hur blir man sån då? I boken beskrivs flera bakomliggande orsaker och jag stämmer in på flera. Man kan helst enkelt födas med extra känslighet. Min mamma var orolig att jag skulle bli en hackkyckling när jag började i förskolan (det blev jag inte!) eftersom jag var så känslig och försiktig. Att leva i en familj med känslan av att det när-som-helst kan hända vad-som-helst, där man ständigt är beredd på att rycka ut eller ducka. Då är radarn en viktig utrustning att utveckla för att utöva skadekontroll. Tragedier och sorger av olika slag finslipar känslosystemet ytterligare.

Jag har inte slappnat av på flera år. Inte släppt vaksamheten. Psykolog Siri säger att jag lider av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Det förklarar varför jag blev så mycket sämre strax innan julen. Min kropp kommer ihåg hur kaotisk denna tid på året har tett sig under flera år, och gör inte skillnad på de tankar jag har och det jag faktiskt upplever. De tänkta och fysiska hoten blir desamma.

Nu räcker det för idag. Jag ska återkomma till de hjälpsamma tankar jag fick med mig och som jag redan fått användning för i skarpt läge!

Skön helg

Nynäshamn visade sig från en riktigt bra sida (den bästa är nog på sommaren). Vi kom fram vid lunchtid, åt en väldigt god fisksoppa på Kökeriet i hamnen, och gick sedan till Skärgårdshotellet där vi skulle bo. Vi la oss ovanpå sängen en stund och vilade, och gick sedan en långpromenad. Solen sken och det var någon plusgrad i luften. Jag orkade mer än jag vågat hoppas så det var glädjande! Vi hade bokat relaxavdelningen innan middagen, och tog med bubbelvin till bubbelbadet – själva sinnebilden av avkoppling!

IMG_1465

Efter en god hotellfrukost nästa morgon tog vi en långpromenad runt om i stan. Solen sken och det var några minusgrader. En riktigt skön och avslappnade helg blev det, precis vad jag behöver!

IMG_1466

IMG_1464

IMG_1463

Fortsatt åt rätt håll

Jag mår fortfarande lite bättre för varje dag som går! Idag var jag på sista besöket hos psykolog Siri för den här gången och efteråt promenerade jag till pendeltåget i 25 minuter i ganska rask takt, det var längesedan.

Jag ska skriva mer om mina samtal med psykologen senare. De har gett väldigt mycket, och jag har fått många hjälpsamma tankar och råd. Hon är tveksam till att jag ska börja jobba 50 % direkt, istället för att börja med 25 % och sedan trappa upp. Så har jag ju gjort förut, men min läkare sa så här och jag har så svårt att säga emot då. Men jag har bestämt mig för att prova och om jag inser att det inte fungerar så ska jag ringa doktorn som får ändra sjukskrivningen. Det är inte svårare än så, nu kan jag släppa den oron. Hon tycker också att jag ska fördela mina 20 timmar på fyra dagar, jobba hemma en av de dagarna och vara helt ledig en dag för återhämtning. Som sagt, mer om det en annan dag.

I morgon ska min man och jag till Nynäshamn: bo på hotell, dricka bubbelvin i bubbelbad och titta på havet. Det ska bli skönt och mysigt!

Idag har Donald Trump svurits in som USA:s 45:e president. Det kommer att bli en jättestor demonstration för kvinnors rättigheter i Washington i morgon, och Pussyhat project uppmanar att göra rosa mössor. Här är mitt bidrag! Pippin knyter vingen i protest.

IMG_1461

Här är gårdagens mer strikta pippi.

IMG_1462

Piggare!

Jag känner mig betydligt piggare – en underbar känsla! Jag åkte in till stan till psykologen, mellanlandade hos mamma i ett par timmar, och åkte hem igen. Trodde jag skulle vara helt slut när jag kom hem men det var jag inte!

Besöket hos psykologen har säkert en hel del med påpiggningen att göra, jag ska dit på fredag igen för ett sista samtal för den här gången. Hon får mig att förstå att det inte är något konstigt alls med att jag mår som jag mår, utan en följd av hur jag haft det. Hon peppar mig också att satsa på att göra sånt jag får energi av och som gör att jag slappnar av eftersom jag är så spänd. En spändhet  jag levt med i många år.

För att fira att jag piggat på mig (i alla fall idag!) broderade jag en glammig och flirtig festpippi med silvrig boa runt halsen!

IMG_1458

Dags för psykologbesök

I morgon bitti ska jag till psykolog Siri inne i stan. Jag ser mycket fram emot besöket och har förberett mig en del genom att skriva sånt jag vill prata om. Samtidigt är jag lite nervös inför att åka in till stan. Även om jag blivit snäppet piggare varje dag de senaste dagarna så har jag inte varit ute bland folk på ett tag. Men jag vet att det kommer att gå bra, egentligen! Jag ska åka till min mamma efteråt och vila där innan jag åker hem.

Jag testade ju att gå upp i dos av Sertralin, men funderar på att trappa ner igen. Jag märker ingen positiv effekt, men har däremot ökad ångest och muntorrhet – båda vanliga biverkningar. Jag ska ge det några dagar till, det tar lite tid innan effekten kommer.

Mina pippifåglar är populära på Instagram! Här är dagens partypingla och gårdagens Mycket Viktiga Fågel.

IMG_1455

IMG_1449