I förra veckan försökte jag mig på ett möte med en kollega som inte gick något vidare, som jag skrev häromdagen. Tankarna klafsade omkring i gröt, och ville inte inordna sig i rader av vettiga ord.

Jag kände mig orolig igår och undrade hur det skulle gå att arbeta idag. Jag tog det lugnt, satte inte upp några mål för dagen utan jobbade på lite stillsamt. Men det var bara att inse, jag kunde inte tänka. Jag åkte hem och däckade. Sov lite och låg med en kudde på huvudet för att stänga ute intryck. Jag orkade inte laga mat, och sa tydligt till barnen att jag mår sämre och att de måste visa mer hänsyn än vanligt.

När jag kommit upp ur det värsta hålet tittade jag lite i en bok jag lånat, Tillbaka till jobbet – hållbar återgång efter stressrelaterad ohälsa av Åsa Kruse. Jag slog upp delen där hon skriver om bakslag, men kände mig bara arg och frustrerad eftersom det handlade om att ta tag i de redskap man lärt sig och som skapat förändring. För mig går inte det! Jag har försökt skapa förändring men det är inte jag som rår över det!

Jag har tänkt mycket på gränser på sistone. Var går gränsen för när jag ska sätta stopp och backa? Jag skrev om det häromdagen. Nu verkar min kropp sätta p för mig i alla fall. Benen är sega, tunga och trötta, tanken står stilla och det tjuter i öronen. Kroppen har lagt av, för stunden.