Jag tror att jag är en snäll, omtänksam och inkännande människa. Det är i alla fall det jag vill vara, och egenskaper jag sätter högt. Men vad vet man om hur man uppfattas av andra?

På senare tid har jag haft en del att göra med en person som ofta får mig att känna mig dum och tillplattad. Det är ingen vän eller arbetskamrat utan en person jag träffar tillfälligt, och därför är det inte så viktigt egentligen. Men jag började först fundera på om denna person är medveten om sitt beteende och hur det påverkar dem hen möter. Därefter tänkte jag att det kanske bara är jag som är känslig – kanske ingen annan uppfattar hen så. Nästa tanke var: finns det dom som tycker att jag beter mig så? Är jag medveten om hur jag uppfattas?

Jag har skrivit förut om hur mycket jag tänker på hur andra uppfattar mig, och hur det påverkar mitt sätt att vara. Kanske är det därför jag fick det här på hjärnan? Jag tycker att det är viktigt att vi tänker på hur vi alla utgör varandras närmiljö, och att vi tar vårt ansvar för den. På en arbetsplats är det ofta kollegorna som kan göra att man trivs eller inte, oavsett arbetsuppgifter.

Jag skrev i somras om självmedkänsla och hittar ännu ett citat i Pia Dellsons bok Väggen. 

Det handlar inte om självömkan utan om att ta hand om sig själv. Att kunna sätta sig själv i främsta rummet ibland. Min psykolog Siri sa att jag behöver tänka mer på mig själv och vad som får mig att må bra.

Jag kommer att tänka på en kollega på en tidigare arbetsplats. Hen sa att när hen var liten var det alltid de vuxna som kom i första hand. När hen själv fick barn hade tiderna förändrats och nu skulle barnen sättas främst. ”När blir det min tur?” sa hen på skoj men också lite uppgivet. Samma kollega sa också att vi föräldrar motiverar att vi tar oss tid att träna eller träffa vänner, med att det är bra för barnen att föräldrarna mår bra. ”Vi  borde kunna göra nåt för vår egen skull också” menade hon. Och visst är det så, även om en stor del av föräldraskapet går ut på att se till att barnen har det bra. Då kommer vi i andra hand. Men det viktiga är att detta inte pågår för länge, utan att vi kan prioritera oss själva allt mer, jämsides med att barnen klarar sig själva. Att det blir vår tur någon gång.