Det plingar i min mobiltelefon varje fredag kl 16. Det är en påminnelse om att jag ska utvärdera arbetsveckan. Har jag hållit mig till mina uppsatta regler för att orka jobba? Har jag kunnat säga nej, kunnat backa när jag känner att jag inte orkar, sätta gränser för mig själv?

Hittills har jag fått godkänt, jag är riktigt duktig! Förra veckan tog jag ytterligare ett kliv framåt. Jag deltog i ganska långa möten alla dagar utom fredag, och det kändes bra! Jag hade bestämt mig för att avvika från mötena så snart jag kände mig trött, och hade också aviserat detta. Men det gick bra som sagt, och det var en härlig känsla att summera veckan på fredagen!

Ännu ett citat från Pia Dellsons bok Väggen. Det var en viktigt insikt för mig när jag kom på att jag inte kan förvänta av mig själv att jobba lika effektivt som när jag var frisk. Jag kan inte hinna hälften av det jag skulle gjort om jag arbetat 100 %. I alla fall inte hela tiden. Min hjärna fungerar inte som när jag är frisk. Å andra sidan tänker jag att jag har en ganska hög kapacitet när jag är frisk, så det får vara ok. Men visst känns det urtrist!

Nu längtar jag framför allt efter att min stukade hand ska bli bra så att jag ska kunna brodera igen. Verkstan skriker efter mig! Jag har idéer som jag vill testa, ge mig i kast med mina metallnät igen. Handleden är mycket bättre men den gör fortfarande ont när jag använder den, och den är öm. Jag har svårt att låta bli att använda handen. Jag behöver båda mina händer till det mesta. Tålamod och tillit igen alltså!