Dottern och jag var i Romme i helgen och åkte skidor. Det är femte året i rad som hon och jag åker dit, och två gånger har vi åkt tillsammans med hennes bästis och bästisens mamma. Det var mysigt som vanligt, härligt att vara utomhus så mycket och alltid underbart att åka skidor.

Första dagen snöade det och det låg massor av lös snö i backen, vilket gjorde det lite tungt att åka. Jag som är allt annat än vältränad fick ont i lårmusklerna och fick pausa ibland. Nästa dag hade de pistat backarna och de var hårda och krispiga – mer eller mindre perfekta tyckte jag. Vi hann inte åka så många åk förrän olyckan var framme. Vi hade stannat mitt i en backe, och jag skulle glida ner till dottern. Någonting blev fel, vi hann inte uppfatta vad det var, jag åkte in i dottern och plötsligt låg jag på backen. Min första tanke var hur det gått för henne, men det var ingen fara med henne. Därefter hur det kändes i kroppen, har jag gjort mig illa? Benen kändes bra konstaterade jag lättad, men så kände jag hur ont det gjorde i högerhanden. Jag lyckades kravla mig upp och vi tog oss ner för backen. När vi ätit lunch gick jag till sjukstugan där en snäll sjuksköterska la ett stödförband om handleden. Troligen bara stukad var hans omdöme, men om jag fick mer ont skulle jag röntga.

Det blev ingen mer skidåkning för mig den dagen, handen gjorde ont och jag ville inte riskera att behöva använda högerhanden. Jag fick be om hjälp att ta av mig pjäxorna, det var omöjligt med bara en hand.

Helgen blev väldigt mysig i alla fall, fint att få rå om varandra.

I morse när jag vaknade var handen och fingrarna rejält svullna. Jag läste på 1177.se att det kunde vara viktigt att få hjälp tidig om det var en fraktur. När det är just höger hand tänkte jag att jag inte vill chansa. Det är ju min skrivar-, målar- och broderihand! Efter jobbet åkte jag till närakuten och röntgade handen, men det visade sig inte vara någon fraktur utan en rejäl stukning – vilken lättnad! Jag fick ett nytt stödbandage och kunde åka hem. Det blir inget broderande på några dagar, så det där med Stygn varje dag 2017 får bli med lite fusk.

En annan glädjekälla är att jag känner mig så pigg! I fredags kände jag fortfarande av tröttheten från torsdagen, och var orolig för helgens skidresa. Idag har jag suttit med i ett möte i 2,5 timme utan att blir trött! Något att glädjas mycket åt!