Jag vaknade bara en gång i natt! Väcktes sedan när väckarklockan ringde – det var längesedan. Jag var mitt i en dröm där jag åt middag tillsammans med Carl-Gustaf Lindstedt! Ställde om väckarklockan men somnade inte om. Jag hade sovit klart – en bra start på dagen. Nu kör vi på den här modellen!
Marina i vårsolen
Jag har tidigare haft svårt med sömnen. Jag hade periodvis svårt att somna men framför allt så vaknade jag flera gånger varje natt, och blev väldigt trött på dagarna. Jag fick då Oxascand att ta till natten av min läkare. Det är en lugnande och ångestdämpande medicin, och sedan jag började med den har jag i regel sovit ganska bra.
Tills nu.
Den senaste veckan har jag åter börjat vakna flera gånger på nätterna. I natt sov jag inte många timmar. Jag låg vaken länge mellan de korta stunder jag lyckades somna om. Tog en kort stunds sovmorgon och var ganska groggy när jag gav mig iväg till jobbet.
För knappt en vecka sedan ökade jag på dosen av Sertralin som är antidepressiv medicin. Jag gick upp ett snäpp i dos, och jag vet att en vanlig biverkan är att till en början må sämre i det man vill må bättre. De senaste dagarna har jag mått sämre på ett sätt jag har upplevt som väldigt jobbigt, och jag bestämde mig för att gå tillbaka till den dos jag hade tidigare. Nu när jag läser på om biverkningar står det att sömnlöshet är vanligt, liksom illamående, yrsel och muntorrhet vilket jag redan visste och känner igen. Kanske kan den senaste veckans sömnproblem bero på medicinen? Det vore ju välsignat!
Det har varit tunga dagar med ännu mindre energi än den lilla jag har i vanliga fall. Till det ökad ångest men framför allt starkare känslor av obehag och hopplöshet.
Snöiga tulpaner!
Ikväll började yogan igen efter två veckors uppehåll. Det kändes väldigt bra, och jag promenerade hem i en kall men underbar aprilkväll. Fågelsång och massor av vårblommor i trädgårdarna. Förhoppningsvis somnar jag gott ikväll och sover hela natten.
Det jag ska skriva om nu handlar om det som är anledningen till att jag blivit sjuk i utmattningssyndrom, men som jag med respekt för andra personer inte lämnar ut här. Jag hoppas att det ändå blir begripligt.
Idag gick jag ut en sväng från jobbet för att köpa en macka. Jag trodde mig veta att det skulle finnas någon slags kiosk, men visste inte var. Jag hejdade en ung man och frågade, men han sa att det bara var bostadshus åt det hållet och hänvisade mig till centrum. Han pratade ganska bra svenska, vi hade inga problem att förstå varandra. Jag tänkte att han skulle kunna vara en ung afgan eller iranier. Det som hände i nästa ögonblick var att jag plötsligt drabbades av en känsla av nästan outhärdlig sorg i några sekunder. Det var som att mitt skal lämnade en liten öppning där den starka känslan trängde igenom. Det skal som jag tror jag byggt av mediciner och självbevarelsedrift. Sorgen var i den stunden för alla de människor som måste fly sitt hemland för att överleva. Det oerhörda i det. Jag arbetade för många år sedan som sekreterare på en advokatbyrå med nästan uteslutande asylärenden, och mötte då många människor i kris. Oftast per telefon men jag skrev också ut det som de berättat för advokaten om deras asylskäl. Det finns inga ord för att beskriva dessa fruktansvärda berättelser.
Men den där nästan outhärdliga känslan av sorg har letat sig fram då och då. Den sorgen och faktiskt fysiska smärtan härrör från någonting som hände i vår familj för ett par år sedan. Till en början sköt jag undan den. Tänkte att jag inte orkar prata om det här ännu. Men nu börjar jag fundera på om det skulle vara bra att göra det. Prata och se vad som händer, kanske just ingenting. Men jag kanske skulle liksom få detta ur mig. Jag vet inte, men på sistone har jag tänkt alltmer på det. Jag har gått i terapi i flera omgångar under mitt liv så det är inget nytt eller konstigt att lyfta fram svåra saker och vända och vrida på dem. När jag tänker rätt på saken har det alltid varit bra, även om det varit en kämpig upplevelse. Jag ska fundera lite till, men har nog bestämt mig.
Idag plockade jag min första vitsippa för året. Jag tog bara en – vår katt Semlan är allldeles för glad i att sabotera buketter!
Jag har skrivit tidigare om att jag har en påminnelse i min telefon som plingar kl 16 varje fredag. Det är en signal om att jag ska stämma av hur veckan gått. Hur mår jag och hur har jag mått under veckan? Har jag följt mina regler om att backa vid behov och kunna säga nej både till mig själv och andra? Är det något jag behöver ändra?
Två fredagar på kort tid har jag fått lov att stanna hemma eftersom kroppen skrikit NEJ! Båda gångerna har jag under veckan varit på olika arrangemang utanför kontoret, och även om jag de flesta gånger enbart skulle lyssna på föreläsningar så är det tröttande. Mängder av intryck, människor att interagera med och koncentrationen att lyssna. Jag pratade med min chef och vi var överens om att dra ner på dessa aktiviteter. Prioritera bort de arrangemang jag minst behöver gå på alltså. Det är ju så himla svårt! Det handlar om mitt älskade arbete och just detta med att delta i föreläsningar eller möten gör ju att jag får viktig inspiration och kunskap.
Jag är så hjärtinnerligen trött på att tänka att jag måste ta det lugnt nu så att jag blir frisk, och därefter kunna göra allt jag inte orkar nu. När blir det?? Kommer den tiden inom överskådlig tid??
Jag tycker ändå att jag är ganska bra på att backa och säga nej, men jag behöver ofta hjälp med det. Jag känner en oändligt tacksamhet mot människor i min närhet som stillsamt ifrågasätter mig. Ska du verkligen göra det där? Är det du som ska göra det där?
Senast var det när min syster och jag planerade en liten födelsedagsmiddag för vår mamma som fyllde 75 år i onsdags. Middagen skulle äga rum hemma hos oss idag och vi skulle förstås hjälpas åt. Min syster tog på sig det mesta, och sa om och om igen att jag skulle kunna vila hela lördagen om det skulle behövas. Nu blev jag sjuk igår kväll (jag har till och med feber som jag inte haft på många år!) så vi skjuter middagen framåt i tiden. Men tack vare hennes försäkringar om att hon hade koll och kunde fixa allt själv, kunde jag slappna av.
Jag skrev tidigare att jag har svårt att ta vara på det positiva som psykolog Siri rådde mig till. Att se det som fungerar nu snarare än det som var kaos tidigare. Jag skrev också att jag skulle skriva ner de positiva sakerna och läsa listan regelbundet – kanske det kan vara en hjälp. Listan blev lång och inbegriper både viktiga personer i min närhet, familj och vänner, jobbet, verkstan och min nyupptäckta kreativitet, yogan och katterna.
Det svåra som jag ältar just nu är just det faktum att det står stilla, jag blir inte bättre och känner mig inte ens stabil. Minsta lilla så faller jag. Men det är väl en sådan tanke jag ska försöka släppa till förmån för tanken att jag faktiskt jobbar 50 %.
Ännu ett citat från boken Väggen av Pia Dellson. Min tro på framtida bättring går i vågor och just nu står den lågt. Jag kan inte se hur jag ska kunna få den återhämtning jag behöver på flera års sikt. Det är allt för korta stunder av stillhet kring mig och jag har inga marginaler alls just nu. Inga energireserver att plocka fram. Jag måste hushålla med det jag har, och ofta spricker kalkylen.
Jag känner mig som i ett mellanläge, satt på paus. Ingen förbättring sker och förhoppningsvis ingen försämring heller. Förutom att jag nöts ner. Hur länge kan jag ha det så här? Hur länge kan familjen ha det så här? Skulle det vara enklare med en sjukdom jag visste att jag inte någonsin skulle bli frisk ifrån? I alla fall på det sättet att jag skulle kunna ställa in mig på det, veta hur det skulle bli framöver och inrätta mig efter det. Nu finns förväntningar från alla håll på att jag ska bli bättre snart. Från Försäkringskassan, jobbet, familjen och inte minst från mig själv. Men jag ser inga vägar.
Igår hade jag en underbar kväll med min goda vän M som jag inte träffat på länge. Vi pratade oavbrutet i nästan sex timmar, åt musselpasta och drack bubbel. Stunder jag sparar i en liten ask inom mig!
M gav mig också en ny hjälpsam tanke, även om det tog ett tag innan jag kom på att den var det. Jag berättade att jag förr ofta kände mig gråtfärdig när jag hämtade ut medicin på Apoteket, eller när jag en gång i veckan satt och sorterade upp dem i mina två dosetter. Det är så många mediciner jag behöver ta, och det kändes så sorgligt. Nu tänker jag inte lika mycket på det, det känns mest tradigt och inrutat att behöva passa fem tider varje dag för olika mediciner.
Det M sa var: ”vad skulle hända om du INTE tog dem?”
Jag skulle få högt blodtryck vilket troligen skulle orsaka hjärtproblem, kanske vara dödligt. Jag skulle ha för låg nivå av sköldkörtelhormon vilket leder till för låg ämnesomsättning med mängder av jobbiga symptom och som också kan vara livsfarligt. (Det upptäcktes genom att jag blev svullen i ansiktet, och fick hudförändringar främst kring ögonen, s k myxödem – inte kul.) Jag skulle också ha mycket mer ångest, sova mycket sämre, utmattningssymptomen skulle bli värre och jag kanske också skulle bli deprimerad. WED – ryckningarna och pirrandet i ben, armar och bål skulle bli fullkomligt outhärdliga. Fullkomligt outhärdliga. Jag skulle definitivt inte kunna jobba. Frågan är vad som skulle ta död på mig först?
Det kanske låter drastiskt men det är så det är. Och med det perspektivet ska jag hädanefter gå med tacksamhet till Apoteket! Tack M för den hjälpsamma tanken! ❤️
Ikväll ska jag återvända till kära familjen igen. Ryktet går att jag blir bjuden på raggmunk med bacon och lingonsylt till middag!
Min syster och svåger är bortresta i några dagar och jag bor i deras lägenhet inne i stan. Alltså – jag bor ENSAM i deras lägenhet! Det är inte första gången jag får låna den som en tillflyktsort, om jag minns rätt var det i somras senast.
Här lagar jag mat till bara mig själv, min favoritmat utan hänsyn till någon annan – spagetti med musslor. Jag äter laktritsglass och dricker färskpressad juice. Jag har inte så stora pretentioner på lyx! Ikväll kommer en god vän som jag träffar alldeles för sällan. Jag ska bjuda på en enkel middag och bubbelvin. I morgon kväll ska jag återvända hem till den kära familjen som bjuder MIG på middag!
Jag har tagit med lite broderi och kalligrafigrejer, så får jag se hur mycket det blir. Det finns inga måsten. Jag tog en sväng förbi konstnärs- och hobbybutiken Material på Folkkungagatan i morse för att se om de hade nåt som jag skulle gå igång på. Jag köpte inget men blev ändå lite peppad att komma igång. Kanske rent av måla akvarell?
En sak jag tänkt på är att detta med att visa upp det jag gjort och att många visat uppskattning, gett mig självförtroende att lita på att det jag gör ÄR något. Och då går jag vidare och utforskar nya områden och material. En god spiral!
Jag lyssnar på ett äldre avsnitt av radioprogrammet Kropp & själ i P1 som handlar om gråt. Som jag skrivit flera gånger tidigare så har jag varit en person som har lätt att gråta, men inte sedan jag började med SSRI-medicin. I programmet säger en psykolog att depression kan göra att man stänger av känslor för att skydda sig. Det har hänt mig vid några tillfällen i akuta situationer när jag verkligen inte vetat hur jag ska klara den närmaste stunden. Jag har blivit helt blank i skallen och i efterhand förfärats över min reaktion. Men så småningom har jag förstått att det kan vara ett flyktbeteende helt enkelt, för att överleva.
Glad påsk!
Jag följer nyhetssändningarna och har slagit på push-notiserna från DN i telefonen, precis som så många andra. Jag undrade hur det gått för mina många kollegor som jag visste befann sig på en konferens i World Trade Center vid Centralen. En konferens jag också skulle gått på om jag orkat. Det kändes bra när jag fick veta att de fått börja gå hemåt efter att till en början inte få lämna lokalen. Min mamma och hennes man var strandsatta i utkanten av stan men hade det bra där de var. Hela min familj var hemma tillsammans.
Jag ser människor på tv som gråter. Jag pratar med människor som gråter i telefonen. Men jag känner ingenting. Min bestörtning och empati är helt intellektuell. Jag har skrivit om detta förut, och undrar om det är de antidepressiva och ångestdämpande medicinerna som gör detta? Det känns märkligt men också skönt. Jag är ju ingen psykopat utan känslor för andra, det är bara att de inte känns. (Kan man ha känslor som inte känns?)
I eftermiddag ska jag åka in till stan för att gå på Nour El Refai på Chinateatern. Kanske blir det verkligare då?
Jag fick tips om en film på SVT play, Skörheten av filmskaparen Ahang Bashi. Den skildrar henne själv och hennes ångest. Hur hon försöker förstå och stå ut med den. Hon kom som 2,5-åring med sin familj från Iran. Hon förstod ingenting av vad som hände, men hon minns den stora omställningen. I filmen får hon hjälp av sin psykolog som säger att det är inget konstigt att hon reagerar med ångest så här långt efteråt. Jag ser hur Arang pustar ut av lättnad. Så tänker jag i alla fall, och förstår henne precis. Eller det är vad jag ser och läser in i alla fall. Den där lättnaden över att det är ok. Att någon yrkeskunnig person kan säga att det är helt naturligt att känna så här, att bli så dålig men också att det kommer att bli bättre.
Hon är känslig menar föräldrarna. ”Du har ett jättebra liv. Vad mer kan du begära?” säger pappan. Han visar henne på den vackra rosablå kvällshimlen. Han säger att han inte tittar på de mörka molnen, utan väljer att se det vackra. ”Det är underbart!”
Arang säger till psykologen att ”När jag tänker tillbaka på de här åren. Jag bli så himla trött i själen på nåt sätt. Jag har slitit så mycket med mig själv.” Så mitt i prick! Jag känner mig också trött ända in i märgen på att ha det så här. Att det inte kan vara enkelt någon gång!
Jag har inte haft energi till broderi på sistone men igår blev det en stund i verkstan i alla fall.
Men hon säger också att ”Samtidig känner jag att jag inte hade velat vara utan det heller. Jag känner en slags bitterljuv känsla.” Jag tror jag vet vad hon menar. Efter min djupa ångestperiod i 25-årsåldern, med lite perspektiv på den och när de starka känslorna klingat av, kunde jag känna att jag vuxit mycket som människa av den. Att jag lärt känna mig själv och min inre styrka, och att det fanns något positivt i det som jag inte velat vara utan. Men det är många år sedan jag tyckte att det räcker nu tack! Jag hade gärna sett lite tjockare skinn växa utanpå den ömma och rådbråkade själen, och i en bemärkelse gör det det. Men det handlar om att jag vet allt bättre vad jag klarar och var gränsen går. Egentligen blir sårbarheten och skörheten allt värre, i och med en slags nedbrytning av försvaret. Som att ha ett försvagat immunförsvar, och det är flera terapeuter och psykologen som jag träffat som uttrycker det i termer av överkänslighet och allergi. Har man en gång blivit skadad av stress är man överkänslig i fortsättningen.
Ja visst har jag lärt mig massor om utmattningssyndrom, ångest och om mig själv genom alla dessa år, men det är en kunskap jag kunnat vara utan.
Jag har tidigare beskrivit hur jag som barn hade ångestfyllda mardrömmar, och hur mina föräldrar sökte hjälp på PBU, barnpsykiatrin. För en tid sedan kom jag på att jag kan begära ut min journal från den tiden. Jag tänkte att det vore intressant att läsa hur det var och hur PBU bedömde situationen. Jag hade inga stora förhoppningar på att det skulle vara en så utförlig journal. Jag minns ju inte mer än något besök hos dem, och att de gjorde ett besök hemma hos oss. Det jag minns mest, förutom själva mardrömmarna, var att jag medicinerade. Vi kallade de små ljusblå pillren för ”mardrömstabletterna” minns jag.
Några veckor efter min begäran kom ett rekommenderat brev med 12 sidor journal. Det var lite omtumlande att läsa om mig själv för så länge sedan! Mina föräldrars skriftliga ansökan där de beskriver sin ”allvarliga oro” för sin dotter finns också med. Vid första besöket på PBU togs en bild till journalen, och det är med stor ömhet jag möter blicken hos 8-åriga Pia vars ansikte mest består av stora ögon. Jag ser ledsen ut men det säger ju många att jag gör fortfarande!
Ordet känslig återkommer på flera ställen i journalen. Föräldrarna beskriver mig som känslig: mamma var orolig att jag skulle bli en hackkyckling på dagis, jag vågade inte titta på något minsta läskigt på tv och blev till och med rädd för Teskedsgumman som liten! Pappa beskriver mig som en lite fantasifull, snäll, tankspridd dagdrömmare som läser mycket (!) och läkaren konstaterar ”mörkrädda hos något fantasifull flicka”.
Läkaren förskriver medicin och flera noteringar i journalen handlar om telefonsamtal från någon av mina föräldrar som rapporterar hur det går, uttrycker oro för att medicinera mig och hur medicinen byts till annan eftersom jag återigen börjat kissa på mig om nätterna.
Hösten när jag går i 6:an skriver en läkare i journalen att det är otillfredsställande att enbart telefonkontakt hållits med familjen, och PBU gör ett hembesök. Där konstateras att jag mår bättre, men fortfarande har mardrömmar ibland. Återigen står ordet ”känslighet” som en förklaring till mina häftiga reaktioner på mardrömmarna.
Detta är den sista journalanteckningen trots att det står att man ska ha telefonkontakt om några veckor och eventuellt besöka PBU senare. Kanske det inte behövdes?
Jag känner mig så imponerad av att mina föräldrar sökte hjälp på PBU! Det kan inte ha varit helt lätt, och kanske inte så vanligt på den tiden i Norrlands inland.