Två citat från Pia Dellsons bok Väggen. Jag känner ju igen det hon beskriver men som jag skrivit förut så hamnar inte alla erfarenheter på pluskontot i efterhand. För författaren som är psykiater är det förstås en ovärderlig om än dyrköpt insikt i sjukdomen hon arbetar med dagligdags. För de flesta andra ger det andra saker, som ödmjukhet och förståelse för andra människor. Och det låter sig sägas och skrivas, men jag undrar om hon känner en sån tacksamhet. Egentligen?

Jag tror inte på något högre väsen eller ödet eller att det som sker har en mening. Ändå kan jag ömka mig ibland, och undra varför jag skulle få det så här? Lite väl mycket skit för bara en person tycker jag!

De sista veckorna har känts tyngre, och mitt hopp om tillfrisknande har sjunkit rejält. Jag kan inte riktigt se mig som frisk och fylld av energi igen. Jag vill mer än att bara överleva.