Det händer att jag lyssnar på Radiopsykologen i P1 men inte så ofta. Idag råkade jag börja lyssna på P1 judt när programmet började, och det var ett väldigt fint samtal.

Hon som ringde in hade drabbats av hjärntrötthet efter att ha varit mycket sjuk i TBE. Hon beskrev det så bra om hur hon fick liksom gröt i hjärnan, om hennes behov av avskildhet och att inte kunna säga nej. Att inte VILJA säga nej. Man vill ju leva ett vanligt liv! Orka göra de mest basala saker för och tillsammans med sin familj. När man inte orkar så gör man det ändå, och får betala dyrt för det. Hon tog att ordna barnkalas som exempel. Det måste man väl – eller hur?

Samtalet snuddade vid Den Stora Sorgen som jag förstod att även hon känner. Sorgen över att det blivit så här och allt vad det för med sig. Att inte vara sitt vanliga snabba, glada, pigga och effektiva jag. Kommer hon tillbaka? Kommer livet någonsin mer att innehålla mer än den lilla beskurna tillvaro jag har nu?

Till skillnad från mig så är hon som ringde till programmet ganska förtegen om hur hon mår, och vad som händer med henne i vissa situationer. De flesta märker ingenting menade hon, och verkar vilja ha det så. För mig är det viktigt och väldigt hjälpsamt att vara öppen med hur jag mår. Jag får förståelse och hjälp, och andra öppnar sig för mig. Radiopsykologen tyckte att hon skulle be om hjälp mer.

Lyssna gärna på samtalet i Radiopsykologen! (Om inte annat så lyssna för att få höra hans röst!)

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3637

Jag har skrivit om sorg och acceptans flera gånger tidigare. Om du vill läsa så sök på de orden i sökfältet.