Jag satt på sedvanligt måndagsmöte med arbetsgruppen i morse. Vi pratade om saker vi ska arbeta med tillsammans för att ta oss an ett nytt uppdrag. Just detta att vi gör det tillsammans känns så extra stimulerande och rätt. Men mitt i denna känsla översköljs jag av en sorgsen och ledsen känsla. Jag kan inte vara med på samma sätt som de andra. Jag orkar och hinner inte det. Det stod så tydligt för mig idag, och jag kände med förvåning att jag höll på att börja gråta. Som jag skrivit flera gånger förut så gråter jag mer eller mindre aldrig sedan jag började med antidepressiv medicin. Men nu fick jag gå ut ur rummet. Jag gick till det närliggande vilrummet och då kom den, gråtvågen. Ingen tyst stilla gråt – jag riktigt hörde ljudet av min egen sorg fylla rummet. Jag ringde till min syster och pratade en stund, och kunde lugna ner mig och så småningom gå in till mötet igen.

Jag är väldigt förtjust i gamla tyger från 1950- och 60-talet. Det här ropade jag in på Tradera häromdagen. Det är en ganska stor bit och kanske blir det en kjol någon gång.

Sorgen gör sig påmind då och då, men handlar ofta om två sidor av samma sak. Att det blev som det blev, och att jag på grund av det är så sjuk. Att jag inte orkar jobba på för fullt, och inte heller orkar göra saker med familj och vänner. Och att det tar sån TID! När jag åkte hem från jobbet idag kom frågan i mitt huvud: skulle jag byta ut allt det roliga kreativa jag gör mot att bli frisk. Svaret kom omedelbart: JA! Tänk att inte behöva beräkna hur mycket energi som går åt till allting jag ska göra, och väga det mot annat som kanske är viktigare. Att inte behöva välja bort roligheter. Tänk att kunna satsa fullt ut på jobbet som är så himla kul, och kanske aldrig varit roligare än nu. Med att satsa fullt ut menar jag inget annat än att jobba heltid och orka med de möten och resor som jobbet innebär.

Gråten och ledsenheten tog ut sin rätt och jag la mig att sova när jag kom hem. Jag hoppar över utvecklingssamtalet med dotterns skola ikväll, min man får gå utan mig. På onsdag ska jag till min nya psykiater-läkare. Det känns i alla fall lite hoppfullt. ”Tänk om han har en massa bra idéer som du blir bra av, och skulle kunnat få testa tidigare” sa min dotter. Nåja, jag väntar mig inga underverk men kanske ett litet litet mirakel. Är det för mycket begärt?