Idag gick jag om en kvinna på en tunnelbaneperrong. Jag la först märke till henne av den bagatellartade anledningen att hon hade lika skor som jag. Jag vred huvudet och tittade på henne när jag gick förbi. Hon tittade stint rakt fram på ett nästan frånvarande sätt, och jag kände igen mer än skorna. Hon gick ganska långsamt och höll liksom ihop sig. Hennes kroppsspråk sa ”rör mig inte, då går jag sönder”. Armarna tätt intill kroppen, händerna mot bröstet och det där fokuset på någonting långt fram. Som att hon bara skulle försöka ta sig därifrån så snabbt hon kunde, men att det krävde en enorm ansträngning och rentav fara.

Jag kände igen mig direkt! Jag vet inte om jag ser ut så, men känslan! Att jag vänder mig inåt, kurar ihop mig om mig själv och håller hårt om det som är jag. Det är inte kroppen som är ömtålig utan mitt inre. En rädsla att något ska gå i kras om jag inte sätter upp rejäla skydd. För några år sedan hände det vid några tillfällen att situationen var så akut att jag helt enkelt stängde av alla känslor. På en sekund. Obehagligt på ett sätt, men förmodligen nödvändigt vilket jag fått bekräftat av psykolog Siri. Kroppen värnar sig och värjer sig – en överlevnadsinstinkt.

Det är kanske inte så konstigt att jag har så hårt spända nack- och axelmuskler att de konstant är i nära nog kramptillstånd, och att jag har värk!

”Fåglar som är sorgsna odlar skägg” Cornelis Wreesvijk