Idag var första dagen som jag verkligen jobbade sex timmar. Förutom ett 45-minutersmöte i personalgruppen arbetade jag vid mitt skrivbord. Det kändes jättebra förstås! När jag gick hemåt strax efter klockan 2 var jag lite mosig i hjärnan, men inte så farligt. Däremot sov jag en hel del när jag kom hem, så det tog nog lite på krafterna ändå!

Igår åkte jag med skidbussen till Romme utan annat sällskap än mig själv och mitt alter ego Piero Gros! En helt fantastisk dag med sol, 10-12 minusgrader och hårt packad snö! Jag var i backen redan kl 10 och det kändes så himla bra att jag kom iväg! Det hade varit lätt att fantisera om att åka på egen hand men att lättjan tagit överhanden och jag stannat hemma. Det här gav mer energi än det tog! Jag ska nog göra om det nästa vinter. I år är jag nöjd.

Trots en del missöden i liften klarade jag mig oskadd med skidorna på, men när jag gick ut från en fikastuga halkade jag och for med fötterna i vädret rätt ner på ryggen. Och handen – känns det igen? Denna gång vänster hand, tack och lov, och den är inte bruten. Ett tag idag trodde jag nästan det. Den var så svullen, orörlig och gjorde ont. Men jag kan röra fingrar och hand på ett sätt som jag inte kunde när den var bruten i höstas, och det gjorde mycket ondare då också. Tur i oturen!

Det som gjorde att jag fick lov att ta det lite lugnare på eftermiddagen var att benmusklerna fått nog. Jag valde då mindre branta nedfarter och vilade ett par gånger. Eftersom jag som ensamåkare hade gräddfil i liftkön och fyllde på liftkorgarna när det var luckor, så fick jag inte så lång vila mellan åken. Skönt men slitsamt! Och eftersom jag inte hade någon att prata med så blev lunch- och kaffepauserna korta.

Jag kom hem halv 9 på kvällen, 15 timmar efter det att jag åkte hemifrån, trött och mosig som man bara blir av vinterdagar utomhus – härligt var ordet!