Jag är oerhört förtjust i tv-programmet Mandelmanns på TV4! Man får följa paret Mandelmanns liv och arbete på gården Djupadal på Österlen. De är i stort sett självförsörjande och jag är så fascinerad. De odlar och skördar, de förädlar sin skörd och de sköter om sina kor, höns, grisar, kaniner, ankor och får. De lever så påtagligt här och nu, och i samklang med här och nu. I ett avsnitt säger Gustav Mandelmann att man måste ”hitta paradiset under fötterna”. Det är ju så himla bra uttryckt!

Att inte bara sträva efter något annat, något bättre. Något jag ska göra när jag får tid eller råd. Något jag kanske aldrig hinner göra. Men att leva i nuet och se det underbara i sitt liv – det måste vara fantastiskt! Carpe fucking diem! Det blir lätt klichéer men det har inte blivit klichéer för intet – det ligger mycket i dem.

Och jag tycker att jag blivit så mycket bättre på att vara tacksam över det fantastiska liv jag lever! Jag kan drabbas av en stark känsla av lycka över livet, att jag har det så himla bra. En underbar familj, goda vänner, bra boende, ordnad ekonomi, drömjobbet med fina kollegor och så vidare. Gudarna ska veta att jag haft mina prövningar men det kan vara av den anledningen jag ser när jag har det bra också. Jag vet hur det är att vara nära det allra mest bottenlöst svarta, när självaste Hopplösheten pockar på.

Hurra för terapisamtal! Hurra för psykofarmaka! Hurra för lyssnande och förstående läkare! Hurra för välfärdssamhället! Hurra för att betala skatt till allt detta!

Jag har fått så oerhört mycket av det offentligt finansierade i samband med mina sjukdomsår: olika omgångar av terapi av olika slag, läkarbesök, akupunktur, all medicin, fysioterapi – massor. Det svenska systemet har verkligen sina brister (vår familj är drabbad av det) men det har ännu större förtjänster. Om jag skulle betala alla mina mediciner själv så skulle vi vara utblottade vid det här laget!

Idag har jag jobbat en hel vecka på 75 % och förutom en mini-svacka i tisdags har det gått finfint! Jag var så glad på jobbet idag att jag var väldigt nära att krama om mina kollegor, men jag stillade mig – det kanske var dumt? Nu ser jag fram emot en helg med promenader med goda vänner både på lördag och söndag. Det lär bli en del stalltjänst också, med dottern.

Tänk! Tänk att jag känner mig stark!!