månadsarkiv: mars 2018

Bekännelse om mat

Publicerat av
2

Som bekant har jag ägnat mig åt att gå ner i vikt och är oerhört stolt och glad över att ha lyckats gå ner 15 kg på 3,5 månad under hösten, och detta utan att gå hungrig alls. Dessa 15 kg innebar att jag gick från att verkligen KÄNNA mig tjock – armarna stod liksom ut från kroppen och jag gick emot saker för att jag hade dålig uppfattning om min storlek – till att visserligen vara överviktig men utan den där känslan att det var jobbigt att vara i kroppen. Jag växte också i flera klädesplagg jag har och kunde känna mig lite finare.

Jag vill fortsätta att gå ner, men av någon anledning så har jag inte fått resultat med samma metod på den här sidan nyår. Vissa dagar har jag varit mindre motiverad och kanske slarvat lite, men det är verkligen på marginalen. Jag köpte en liten påse godis när dottern och jag var i Romme, och det är allt godis jag ätit under tiden. Men även de veckor jag varit fokuserad och disciplinerad har det gett litet eller inget resultat. Summa summarum ligger jag stilla viktmässigt. Eftersom jag vet hur svårt det är att gå ner i vikt på sommaren vill jag gärna hinna med några kilo till innan semestern.

Nåväl, det är ju en bekännelse jag utlovat: jag har ganska många gånger gått förbi en mataffär på hemväg från jobbet och köpt en påse clementiner. Dessa har jag sedan svullat i mig på pendeltåget. Verkligen njutit av dem! Parallellt med detta har jag tuggat ohemult mycket sockerfritt tuggummi. Och vi känner alla varningstexten på sockerfria grejer och vilken effekt de kan ge på våra magar! Idag har jag både proppat i mig clementiner och syndat rejält: jag gjorde en liten sats med chokladbollssmet till mig själv och njöt av i min ensamhet. Alltså chokladbollssmet! Själva sinnebilden av förbjudet.

(När jag ser vad jag skrivit låter det kanske som om att jag har en ätstörning, men det tror jag verkligen inte. Jag har ingen traumatisk relation till ätande.)

Och vad blev resultatet? Jag fick gräslig magknip! Först började jag undra om det var tarmvred på gång. Inte för att jag vet hur det känns men det ska visst göra ohyggligt ont och jag hade riktigt riktigt ont i intervaller. Efter ett tag fick jag en känsla som jag hade förr när jag hade rejäl mensvärk: yrsel, kallsvett, tryck bakom näsan och en märklig smak i munnen. Jag började må illa och hängde mig över toalettstolen. Där hulkade jag en lång stund utan att det kom någonting. (Förlåt om du fått mer information än du tålt!) Jag vacklade i säng men det hade släppt, och jag mår bra nu senare på kvällen.

Men vad var det som hände egentligen? Hade magen fått nog av alla citrusfrukter och tuggummin? Det är en lite väl stark reaktion på några skedar chokladbollssmet! Jag tänker att jag ska hålla mig till färre clementiner och skippa tuggummin ett tag. Och det där med chokladbollssmeten var en engångsgrej – det var inte lika gott som jag trodde att det skulle vara!

Det här inlägget känns ganska avklätt – tänk att det är så mycket skam kring kvinnors vikt och ätande! Det finns massor av anledningar till att en person vi möter på stan har en kroppshydda som vi slentrianmässigt betraktar som överviktig. Dessutom vet vi ingenting om personen ens har en önskan om att gå ner i vikt. Vi vet ingenting om varför en person väljer att äta en chokladbit eller dricka en läsk – eller himmelske fader: en energidryck! – just när vi ser hen. Men nog är vi raska att döma!

 

Nåldynan börjar bli klar

Publicerat av
Svara

Nu kanske jag är klar med själva broderiet till nåldynan. Jag ska sova på saken. Det blev inte så dumt, även om jag nästa gång ska planera färgerna bättre. Nu tog jag vad som fanns i samband med workshopen, även om jag gjorde en del förändringar. Även pärlorna och paljetterna fick jag med i kitet. Jag hade nog inte valt dem själv men det var roligt att använda de färger som Anna Wengdin avsett. Hennes mönster var på en humla men jag gjorde så här istället.

Jag har insett att jag har en väldans massa yllegarn! Det är ju kul och kommer nog till användning nu. Det garn som min mormor växtfärgade 1927, och som jag skrev om för länge sedan, är mest yllegarn. Häftig känsla att brodera med de garnerna! Jag behöver ordna alla garner bättre så jag får en överblick.

Till just detta yllebroderi har jag använt yllegarn, merceriserat bomullsgarn och sytråd. På bilden nedan är en del av de garner min mormor växtfärgat med krapp, lavar, galläpple och annat. Det finns små etiketter på så jag kan läsa vad det är för växter. Fantastiskt roligt att ha och använda!

Sömn och stickning

Publicerat av
Svara

Jag somnade som vanligt vid 21.30 igår kväll och sov väldigt gott i natt. Ändå sov jag middag på jobbet efter lunchen, och även när jag kom hem. Det är nog mer tröttande att gå upp i arbetstid än jag trodde. Det känns i alla fall bra att kroppen verkar reglera det med sömn, och vilken tur att jag kan sova! Visserligen med en del hjälp av mediciner men ändå. Det finns dom som inte kan sova och det kan vara fruktansvärt.

Det har varit fullt spett på helgerna nu i några veckor, med bland annat skidåkning. Den gångna helgen tog jag två långpromenader på 1,5 timme vardera med två nära vänner. Socialt liv, motion och utomhusvistelse i ett – jätteskönt och mysig att långprata. Men det tar på krafterna. Vi var hembjudna till nära vänner på lördagen, och så har jag varit med dottern i stallet. Inte många mellanrum, och jag behöver uppenbarligen såna lite extra just nu.

Helgen som kommer ska jag och min syster till vår pappa i Jämtland, och det ska bli jättemysigt! Vi ska umgås, laga mat och skämma bort honom lite. Då finns utrymme att vila, det känns skönt. Helgerna framöver är inget inbokat ännu och jag ska se till att tänka extra mycket på att det blir lagom med aktiviteter.

En sak jag känt ett sug och ett behov av är konstupplevelser! Jag har nog aldrig känt det så tydligt förut. För stunden får jag begränsa mig till virtuella konstvandringar, men så småningom kan det nog bli ett och annat museibesök.

Som bekant köpte jag garn till att sticka en tröja i vackert grönt lingarn med detaljer i svart och grått. Nu har jag provstickat för att se om min masktäthet stämmer med mönstrets och det gör det. Den ska stickas på rundstickor och jag har inte just den storleken. Hittade en hemsida att beställa från som jag inte kollat förut. Där fanns också en fiffig grej att hänga runt halsen med lampor i båda ändarna, så att jag kan belysa handarbetet jag har i händerna. Den tror jag kan bli användbar till både stickning och broderi så jag beställde även den.

Jag hoppas att det kommer att funka bra att sticka. Jag har haft en del känselbortfall i framför allt tårna de senaste veckorna, och när jag provstickade hände samma sak i händerna. Jag får väl kolla upp det om det blir långvarigt. Mina nerver alltså!

Nu jobbar jag alltså på att:

  • ransonera mig
  • bejaka mitt behov av vila och sömn
  • inspireras av konst

Jag har tillförsikt, jag tror att det kommer att funka bra. Men jag måste vara disciplinerad. (Att jag beställde rundstickor på nätet, istället för att söka upp en butik i stan, är ett sätt att spara mig. Bra tänkt Pia!) När jag la mig att sova idag efter jobbet sa jag högt till mig själv: ”det är helt ok att vara trött, det går bra.”

Jag har fått en idé om hur jag kan använda mina pippisar. Det är många som frågat efter dem, och kanske jag ska prova att brodera dem på ett slags fodral i vadmal?

På bilderna syns mitt fina förråd av vadmal och kläde, och broderigarn i ylle.

Cirklar igen

Publicerat av
Svara

Idag tänkte jag på goda respektive onda cirklar igen. Att de goda så lätt förmeras av att vara ackumulerade – att de kommer lättare när det redan kommit några. Det är liksom redan snurr på spiralen uppåt, och så går det av bara farten. Precis samma sak kan hända med onda cirklar förstås. Det är förstås inget fysiskt fenomen med fysikaliska lagar utan psykologi.

Det jag kom att tänka på idag var hur svårt det kan vara att skifta mellan en ond tankespiral till en god, medan det motsatta inte är lika svårt. Även om det är en viss motståndskraft som skyddar i själva den goda spiralen, är det inte alltid så mycket som krävs för att allt ska tippa neråt. Men att ändra ett dåligt utgångsläge till en uppåtgående spiral kan vara oerhört svårt. Det är nära på som att jag inte vill, att ansträngningen frestar på för mycket. Är inte det underligt?

Jag har fortsatt lite på den nåldyna jag påbörjade på Syfestivalen i workshopen med Anna Wengdin. Jag var inte nöjd med färgerna och tog bort de lila bitar kläde som jag sytt fast ovanpå det röda. Sedan broderade jag fast gula bitar med svart tråd, och så gula stygn vid det. Jag känner mig fortfarande inte helt nöjd, och ska nog börja från början med ett tyg tyg. Jag har tidigare köpt mindre bitar av kläde så jag har drygt tjugo färger att välja bland. Tråd att sy av kan jag ta av alla varianter jag har – det måste inte vara yllegarn. Och då har jag åtskilligt fler nyanser att välja bland!

 

Så här ser det ut just nu men i morgon börjar jag nog på ny kula. Den här kan ju ligga till sig lite!

 

 

Jag måste tipsa om en podd också: Ullpodden som handlar om allt möjligt kring ull. Det kommer ett avsnitt i månaden och i detta förstås fick vi oss en programförklaring. Om varför de startat podden och vad de tänker prata om. Som en grund ligger tanken att vi borde ta rätt på mer av den ull vi har i Sverige, och förädla den. Det ska bli kul att följa Ullpodden!

”Hitta paradiset under fötterna”

Publicerat av
2

Jag är oerhört förtjust i tv-programmet Mandelmanns på TV4! Man får följa paret Mandelmanns liv och arbete på gården Djupadal på Österlen. De är i stort sett självförsörjande och jag är så fascinerad. De odlar och skördar, de förädlar sin skörd och de sköter om sina kor, höns, grisar, kaniner, ankor och får. De lever så påtagligt här och nu, och i samklang med här och nu. I ett avsnitt säger Gustav Mandelmann att man måste ”hitta paradiset under fötterna”. Det är ju så himla bra uttryckt!

Att inte bara sträva efter något annat, något bättre. Något jag ska göra när jag får tid eller råd. Något jag kanske aldrig hinner göra. Men att leva i nuet och se det underbara i sitt liv – det måste vara fantastiskt! Carpe fucking diem! Det blir lätt klichéer men det har inte blivit klichéer för intet – det ligger mycket i dem.

Och jag tycker att jag blivit så mycket bättre på att vara tacksam över det fantastiska liv jag lever! Jag kan drabbas av en stark känsla av lycka över livet, att jag har det så himla bra. En underbar familj, goda vänner, bra boende, ordnad ekonomi, drömjobbet med fina kollegor och så vidare. Gudarna ska veta att jag haft mina prövningar men det kan vara av den anledningen jag ser när jag har det bra också. Jag vet hur det är att vara nära det allra mest bottenlöst svarta, när självaste Hopplösheten pockar på.

Hurra för terapisamtal! Hurra för psykofarmaka! Hurra för lyssnande och förstående läkare! Hurra för välfärdssamhället! Hurra för att betala skatt till allt detta!

Jag har fått så oerhört mycket av det offentligt finansierade i samband med mina sjukdomsår: olika omgångar av terapi av olika slag, läkarbesök, akupunktur, all medicin, fysioterapi – massor. Det svenska systemet har verkligen sina brister (vår familj är drabbad av det) men det har ännu större förtjänster. Om jag skulle betala alla mina mediciner själv så skulle vi vara utblottade vid det här laget!

Idag har jag jobbat en hel vecka på 75 % och förutom en mini-svacka i tisdags har det gått finfint! Jag var så glad på jobbet idag att jag var väldigt nära att krama om mina kollegor, men jag stillade mig – det kanske var dumt? Nu ser jag fram emot en helg med promenader med goda vänner både på lördag och söndag. Det lär bli en del stalltjänst också, med dottern.

Tänk! Tänk att jag känner mig stark!!