månadsarkiv: maj 2018

Snart har ännu en vecka gått

Publicerat av
2

Veckorna går så fort nu tycker jag – i morgon är det fredag igen och en hel vecka sedan mannens 60-årsfest! Och jag har jobbat heltid i sju arbetsdagar! Det går riktigt bra, men det gäller att jag vilar lite på jobbet efter lunch. Det känns fortfarande lite overkligt och ovant att vara så här pigg!

Igår var terminens sista yogapass, vilket känns tråkigt. Yogan har blivit mer och mer betydelsefull för mig, och jag har fått övningar så jag kan göra hemma. Det ska bara bli av … Men djupandningen jag lärt mig på yogan använder jag mer eller mindre dagligen, i synnerhet när jag blir stressad och får utmattningssymptom.

Det enda riktigt ordentliga bakslag jag fått sedan jag började jobba heltid inträffade i tisdags. Jag och tre kollegor var på väg till Sandviken på studieresa, och missade anknytningen i Gävle på grund av tågförseningar. Vi hade redan insett att det nog skulle vara på håret att vi skulle hinna byta tåg, men jag konstaterade att ”det är ingen fara, det löser sig”. När vi klev av i Gävle försökte vi orientera oss för att först se om vi ändå skulle hinna med nästa tåg, och därefter hitta biljettförsäljningen för att få hjälp att komma till Sandviken på annat sätt. Alla pratade samtidigt och alla försökte ordna upp situationen (vi är ju inte utvecklingsledare för intet!). Två personer hjälpte oss att reda ut vilket som var den snabbaste vägen till vår destination, och jag gick i baklås. Alla muskler tog semester, jag var helt urlakad. Med gröt i skallen och bly i benen la jag ner, och litade på att de andra skulle lösa problemet. Det blev till slut en taxi och jag satt i baksätet, djupandades och blundade för att hämta igen mig. Resten av dagen gick bra, men jag var lite skakad samtidig som jag intalade mig själv att det varken är konstigt eller oväntat. Jag vet också att jag klarat ut situationen om jag varit ensam.

Jag tittar tillbaka på veckan som gått och inser att jag kanske pressat mig lite väl nära gränsen för vad jag mår bra av. I morgon har jag något så unikt som en helt blank dag i kalendern. Då ska jag bena upp lite. Planera. Vara smart.

Känslan av sammanhang

Publicerat av
Svara

I fredags hade vi 60-årsfest för min man. Han var länge osäker på om och i så fall hur han ville fira sig, men beslöt sig till slut för att bjuda syskonen och en begränsad skara vänner. Mitt emellan ett vanlig födelsedagskalas och större fest. Vi har 26 personer hemma hos oss och tack vare öppen planlösning rymdes vi bra. Vi kunde ta välkomstbubblet utomhus i den sköna försommarkvällen, riktigt härligt.

Vi var några som höll mer eller mindre improviserade tal till födelsedagsbarnet, som även han höll ett tal. Han pratade om att befinna sig i ett sammanhang och om hur viktigt det är. Den yttre cirkeln av arbetskamrater som man träffar nästan varje dag, och en del andra bekanta. Den lite snävare cirkeln av syskon och gamla (och för all del även nya) vänner. Personer man kanske inte träffar så ofta men som alltid finns kvar. Som man alltid kan ta upp den tappade tråden med. Och så den inre cirkeln av den närmaste familjen. Att vi haft en bitvis ganska krokig och guppig väg i vår familj,men att vi trots allt finns där tillsammans med mycket, mycket kärlek.

Alla människorna i dessa cirklar betyder något och tillsammans är de De Viktiga Andra i ens liv. Talet blev en fin påminnelse om det, och gjorde att åtminstone jag kände en ännu starkare och varmare känsla av sammanhang, av samhörighet. Det kändes bra. Jag skrev om det när jag var på min kusins bröllop i höstas.

Jag hade förberett festen på bästa sätt. Förberett det som gick och tagit semester i två dagar för att laga mat, men också för att hinna vila. Jag orkade med festen allldeles utmärkt och var uppe tills de sista gästerna gick klockan ett på natten (jag väntade med att ta mina kvällsmediciner så att jag inte skulle slockna mitt i alltihop!). Däremot var jag väldigt trött dagen efter, men det vore ju underligt annars! Jag sov middag tre gånger under dagen, så skönt så skönt, och så välbehövligt.

Jag tittar på arbetsveckan jag har framför mig, den första hela veckan med heltidsarbete, och den ser bra ut. Lagom mycket inplanerat tror jag.

Min man fick en underbar bukett långskaftade pioner och lejongap! 

Lyckad strategi

Publicerat av
Svara

Min första tredagarvecka som heltidsarbetande har gått riktigt bra. Allt handlar om att ha en bra strategi. Känna av i kroppen hur jag mår och anpassa mig efter det i stunden (vila, sova, byta aktivitet). Ibland måste jag anpassa de närmaste dagarna efter det, som den här veckan då jag avbokade en konferens och la in en extra semesterdag. Inse att det även kan bli för mycket av roliga saker, och ransonera mig på sånt.

En bra sak jag gjort denna vecka är att jag ägnat morgnarna åt jobbläsning. Det är den tid på arbetsdagen som jag är piggast, vilket nog gäller för många. Mina koncentrationssvårigheter märks minst då. I mitt jobb behöver jag läsa en hel del forskningsrapporter och andra mer krävande texter. Det har varit väldigt svårt de senaste åren, och jag har hankat mig fram så gott jag kunnat. Det var en skön känsla att jag orkade den här veckan, och själva texterna var intressanta.

Igår på jobbet kom jag på mig själv med att riktigt njuta!

I tisdags kväll var det äntligen dags för informationsträff för höstens Språk- och slöjdkafé! Jag var bra pirrig – nervös och förväntansfull – och stod i dörren till bibliotekets aktivitetsrum och spanade efter deltagarna. Först kom bara en, så en till. En stunds väntan till och så var vi plötsligt elva! Elva kvinnor som träffades över en kaffekopp för att prata om höstens tisdagskvällar.

Jag berättade hur jag tänkt och Taina från biblioteket om hur biblioteket kan stötta oss med lokal, fika och marknadsföring. Alla berättade lite om sin relation till handarbete. Många hade ”stickat massor på 80-talet” och en sa att hon inte ens var född då! Ytterligare en annan sa att hon tyckte att hon skulle vara med för att vi skulle ha med någon som var gammal, så åldersspannet var stort! Däremot var inga män med, men det vore roligt förstås. Å andra sidan kanske det är lättare för kvinnor från en del länder att delta om vi enbart är kvinnor. Så himla kul att vi är igång!!

 

Första dagen

Publicerat av
2

Första dagen med heltidsjobb gick över förväntan. Jag hade underskattat mig själv, och tyckte att jag gjorde bra ifrån mig på mötet på eftermiddagen som jag gruvat mig lite för.

Dagen började rent ljuvligt. Det var en fantastisk morgon: skön temperatur, många dofter i luften, vackra blommande rönnar och syrener och så en herrans massa fågelsång! Jag kände mig lugn och harmonisk, och njöt verkligen av väntan på busshållplatsen.

Jag fick en lycka-till-present i form av några långa rabarberstjälkar av en fin arbetskamrat och många glada tillrop. Jag känner en djup tacksamhet över mina fina kollegor – utan dem vore det inte möjligt att jobba heltid just nu. Det är ju inte som att jag känner mig stark och pigg precis. Men redo. Redo att börja accelerera under kontrollerade former.

På kvällen var jag trött bortom trött. Jag la mig men kunde inte somna. Hjärnan var överfull och jag ville bara plocka ut den en stund så att jag skulle kunna komma till ro. Men senare på kvällen kändes det bättre.

En stor anledning till att jag hade svårt att bara slappna av är att vi ska fira min mans 60-årsdag på fredag. Jag har semester den dagen och har planerat allt minutiöst – en av mina starka sidor. Men även om jag inser att jag kommer att hinna så känns det ändå lite pressat. När jag beslutade mig för att flytta ett par möten på torsdagen så att jag kan ta semester även den dagen, kände jag hur det verkligen lyftes en tyngd ifrån mig! Det avgjorde att veckan kändes hanterbar igen. Jag ska också be att få slippa gå på en konferens på onsdag.

Ikväll är det informationsträff för dem som vill vara med på språk- och slöjdkaféet i höst. Det ska bli jättekul att träffa alla de som kunde komma ikväll!

 

 

I morgon är det dags och jag är rädd

Publicerat av
Svara

I morgon ska jag arbeta i åtta timmar. Japp, nu är det dags för heltid. Äntligen men också NEJ! Jag kan inte! Orkar inte! Men alltså, hur ska det gå?!

Idag har jag varit trött och seg men det har varit en dag då det har gått bra. Jag var ensam i flera timmar, och tog allt i sakta mak. Sov utomhus när jag blev trött, och vilade mycket överhuvudtaget.

Ju närmre kvällen kom desto räddare blev jag. Hur kunde jag planera så dåligt att det är två möten som ställer en del krav på mig redan första dagen?! Jag får prata med mig själv för att lugna mig, och jag tycker att det känns aningen bättre nu en stund innan läggdags.

Jag är rädd för att det ska gå åt skogen. Att jag inte alls kan jobba 100 % och kanske värre än så: att jag blir sämre och inte kan jobba alls eller bara deltid. Egentligen tror jag inte på det där, inte helt och hållet i alla fall. Det får bli en tupplur i vilorummet i morgon! Nu MÅSTE jag sova!

Att vara tillags

Publicerat av
Svara

Jag ser en intervju med sångerskan Lisa Nilsson på tv och hon pratar om ”det osunda tillagsvarandet”. Ett sånt bra uttryck! Hon menar att många kvinnor är särskilt ”bra” på det, och det tror jag också. Det ligger i den traditionella kvinnorollen att vara tillags, att se andras behov och tillfredsställa dem före de egna.

Jag tänker ofta på hur skönt det är att bli äldre, och att 50-årsåldern är den bästa jag varit i. Att inte vara alla tillags är något jag blivit betydligt bättre på med åren. Att inte känna att alla måste tycka om mig hela tiden.

Jag tror att jag är bra på att bli omtyckt, och det hänger ihop med min högkänslighet. Min superkraft är att pejla in andras känslolägen och reaktioner på mig, och anpassa mig efter dem. Omedvetet och blixtsnabbt förstås, det är inget jag tänker igenom. Inom mig ältar jag saker jag sagt eller gjort som inte fallit väl ut. Som jag fått reaktioner på som jag i eftertankens kranka blekhet håller med om. En del hände för årtionden sedan! Jag skulle önska att jag kunde rycka på axlarna mer åt mig själv, men jag är i alla fall betydligt bättre på det numera.

Om personen i fråga gillar den jag är när jag tycker att jag ligger nära att vara mig själv, så trivs jag allra bäst. När jag inte är ängslig att inte vara omtyckt eller (hemska tanke!) vara ointressant.

För några månader sedan bestämde jag mig för att våga mer. Inse att det jag tycker och tänker är värt mer än jag tillåtit mig själv att tycka förut. Säkert känner många igen sig i känslan av att vara arg på sig själv för att man inte vågat säga något, som sedan någon annan säger och som mottas som intressant av andra. Jag kan verkligen bli galen på det! Det här gäller för mig oftast i jobbsammanhang. Jag har ju faktiskt snart 25 års erfarenhet av mitt yrke så någonting har jag nog att tillföra ett samtal!

I veckan som gick var jag på en stor bibliotekskonferens I två dagar. ”Alla” var där och många många kom fram till mig och uttryckte en stor glädje över att jag ska börja jobba heltid igen. Jag fick många kramar och lyckönskningar (och en och annan omtänksam förmaning om försiktighet) och det kändes härligt! Så många som är måna om mig – det värmer verkligen! Flera än jag trodde sa att de läser bloggen och det är ju roligt.

Som någon kanske anat har jag inte tillbringat så mycket tid i verkstan på sistone, därav alla bilder på blommor. I den mån jag gör något kreativt är det stickning just nu. Men i huvudet händer det saker, planer och funderingar – det är härligt!

Snart ska jag släppa en nyhet här också, håll utkik!

Att göra ingenting

Publicerat av
Svara

Jag gör ganska ofta ingenting numera. Jag tror inte att jag gjort det tidigare, utan var nog alltid på väg någonstans, i tanken åtminstone. Nu händer det att jag ligger och bara låter tankarna vandra. Det är nog ett behov som fått utrymme. Nu finns tiden och andras beroende av mig är inte lika stort. Jag kan åtminstone säga nej lättare nu. Barnen klarar det mesta utan mig.

Känslan av att vara behövd har stundtals kvävt mig. Att så mycket berott och hängt på mig. Så har jag i alla fall känt det. Jag vet att jag har lite svårt att se att andra kan fixa saker utan mig, men jag har blivit bättre på det. Bättre också på att se att saker kan bli TILLRÄCKLIGT bra, att det duger, även om det inte blir som jag allra helst vill. Det är ju gräsligt svårt, men viktigt att tänka på.

GOOD ENOUGH PARENT – tillräckligt bra förälder – är ett begrepp som barnpsykologen Donald Winnicott talade om. Jag vet att jag skrivit om det förut, men det är viktigt att påminna sig om att man kan få lov att nöja sig ibland. Vi har väl alla haft en föreställning om hur vårt föräldraskap skulle se ut, men av olika anledningar så blev det på ett annat sätt. Det kan vara tillräckligt bra i alla fall. Ibland en klen tröst men dock en tröst.

Hålla huvudet kallt

Publicerat av
2

Jag märker hur tankarna spelar mig spratt. Hur jag blir orolig för minsta känsla av svaghet, av trötthet, av hjärnöverhettning. Det gäller att jag håller huvudet kallt nu och inte låter tankarna hamna i dåliga cirklar.

Jag kommer med till visshet gränsande sannolikhet att vara riktigt trött nu i början. Kanske länge. Jag kommer att behöva använda vilrummet på jobbet, kanske äta lunch för mig själv ibland. Planera dagen så att sådant som tar mest tankekraft infaller tidigt, och att möten minimeras. Jag ska hålla kvar min påminnelse i mobilen som plingar kl 16 varje fredag: Avstämning står det, och då gör jag det. Stämmer av hur veckan varit: om jag varit trött, varför i så fall, behöver jag tänka på något, ändra något, säga nej lite mer och så vidare. Det är en bra sak att göra. Rannsaka sig själv och se om man slarvat med sig själv. Det ska man inte göra. Man ska vara rädd om sig.

 

Inget sjukintyg – hurra!

Publicerat av
Svara

Idag var jag på återbesök hos min rare psykiater Iwan. Vi konstaterade att jag mår mycket bättre än när jag ringde för några veckor sedan och bad att få öka dosen på den antidepressiva medicinen. Jag sa att jag förstod det pedagogiska i att han avrådde från ökningen, eftersom jag ju kom upp ur den lilla svackan och mådde bättre någon vecka senare. Han myste lite och sa att jag fick se att medicinen hjälper mig, och fångar upp mig innan jag faller för djupt. En mycket hjälpsam tanke att ta med mig tills det är dags för nästa svacka. Dags att plocka fram och damma av min gamle trotjänare Tilliten!

Jag sa till honom att jag tror att anledningen till att jag fick ökad ångest och hopplöshetskänslor var att jag dels är lite orolig inför att börja jobba heltid – ska jag orka, hur ska det gå, tänk om det går åt pipsvängen? – och dels kände mig osäker på den nya chefen som skulle börja i maj. Jag kände honom inte och visste inte hur det skulle funka för mig med stöd i återgång till arbete. Inte för att jag hade någon anledning att vara orolig, utan just det: att jag inte kände honom.

Men vi kommer finfint överens och jag vågar tro på att jag kommer att fixa det här!

Idag var första gången på mer än tre år, sedan mars 2015, som jag varit hos doktorn och gått därifrån utan läkarintyg i näven! En märkvärdig dag, en dag att lägga märke till, en bemärkelsedag helt enkelt.

Jag firade med att ligga i vår utesoffa i en hel timme. Jag tittade på himlen och lyssnade på fåglar och flygplan medan den varma dagen övergick i svalka.

Nu är klockan snart nio på kvällen, och jag har suttit ute och stickat en bit på min gröna tröja. Bakstycket är klart, nu har jag gjort kanten på framstycket och börjat på det gröna.

Att man kan få ha det så här bra!

Publicerat av
4

När jag och min vän T var på Kanarieöarna en underbart vilsam vecka i januari, tänkte jag flera gånger att tänk att man kan få ha det så här bra. Det var så oerhört skönt att verkligen uppskatta det jag kände i stunden. Jag mådde så bra av flera skäl och ett av de viktigaste var att jag bytt medicin mot RLS/WED och lagt till en antidepressiv medicin till den jag redan hade. Först trodde jag att mitt förbättrade måendet berodde på resan, men insåg att jag ju faktiskt mådde bättre över tid. En påtaglig effekt av bytet av medicin var att jag i stort sett inte kände av de oerhört obehagliga pirrningarna i kroppen. Jag trodde knappt att det var sant! Jag hade glömt hur det kändes att inte ständigt behöva röra på mig eller spänna musklerna för att stå ut. Hur det kändes att inte ha ryckningar i benen. Däremot mindes jag tydligt hur Hopplösheten drog in och jag undrade hur jag skulle stå ut.

Långhelgen som precis går mot sitt slut har varit riktigt riktigt underbar! Jag har gjort massor av praktiska saker: rensat och kasserat, byggt och planerat, köpt växter och planterat. Så väldigt tillfredsställande! Och inte minst viktigt: sonen har varit med mycket. Han är så väldans händig och uppfinningsrik, och har varit en stor tillgång de senaste dagarna. Så roligt, så fantastiskt! Det är ren och skär lycka, och jag har flera gånger tänkt att tänk att jag får ha det så här bra!

Jag har skrivit förut om det idiotiska ordet lyckopiller, och ska inte tjata om det så mycket. Men alltså! Om mediciner kan göra att deprimerade människor återfår en lust till livet så är det förvisso lycka. Men ordet för tankarna till andra saker tycker jag. Uttråkade lyxhustrur eller så. Dessa mediciner är bokstavligen livsviktiga för många. Viktiga för själva livet. Jag är oändligt tacksam för att jag träffat på en psykiater som hittat rätt medicinering för mig. I morgon ska jag träffa honom – kanske sista besöket innan jag återförs till min fina husläkare på vårdcentralen. Anledningen att jag skriver kanske är att det beror på hur han bedömer mitt behov av uppföljning. Vi får se i morgon.

Häromdagen fick jag en idé om ett halsband, och letade desperat efter en papperslapp att skissa ner den. En tidig morgon gjorde jag halsbandet och efter en del fixande var jag ganska nöjd.