Jag njuter intensivare av höstens färger och former i år än jag gjort på länge. Varje dag när jag kliver av bussen hemmavid ser jag asplöven darra i vinden och har jag tur silar solen igenom grenverket också, som idag. Gula och gröna löv bryter solstrålarna som ett prisma, och på marken de bruna och orangeröda. När jag kommer nedanför backen med aspar ser jag alla rönnar i vårt radhusområde. De är helt makalösa! Djupt djupt röda ser de nästan ut att ha löv av sammet. I en lång rad står de och brinner!

Rönnens blad består ju av flera mindre blad på en stjälk, och på marken ligger massor av de små bladen i olika nyanser av rött, gult och orange. Jag blir aldrig blasé, utan förundras och gläds varje dag.

Det är ingen direkt djärv gissning att min förtjusning i hösten har med mitt allmänna hälsotillstånd att göra. Det är lättare att vara glad när man inte är deprimerad, en så kallad no-brainer. Men det är mer än så – att må bra gör det lättare att ta till sig av sådant som gör en glad. En god spiral som omväxling till de dåliga spiraler jag tidvis levt med.

Jag är fortsatt sämre i RLS/WED. Det är det mörkaste molnet på min himmel och jag hoppas hoppas hoppas att det inte blir ännu värre. Jag försöker föreställa mig en tiogradig skala där ett innebär symptomfri och tio betyder outhärdligt. Då är jag nog på en sjua nu.