månadsarkiv: juli 2019

Verkstan i förändring

Publicerat av
Svara

Igår tog min man och jag itu med ett kraftprov: vi flyttade alla LP- och CD-skivor till sovrummet där mannen har sin musikstudio, och flyttade min koffert med tyger och ett skåp till verkstan. Vi bytte alltså plats på dem, så att de hamnade där de hör hemma. Det tog större delen av dagen; framför allt för mannen som har en del skivor och de hyllorna är både höga och tunga. Men det blev bra till slut.

Jag är så glad över skåpet som numera står i verkstan. Det tillhör mina svärföräldrars allra första möblemang sedan flykten från Estland till Sverige 1943. Fraktsedeln finns kvar på baksidan och den är ställd till dem på Antuna gård där de arbetade en tid i början. Hyllorna är klädda med ett papper som jag hade i min skolbänk och på mina skolböcker när jag gick i 2:an – vilken rolig slump!

Kofferten utgår jag ifrån är från min mormor och morfar. Jag hade den som brudkista när jag var i tonåren. Det vill säga att jag köpte och önskade i present sådant jag kunde ha när jag flyttade hemifrån, och la dem i kistan. Idén hade jag fått från en äldre kusin.

Nu fick jag en stor bit vägg på köpet, ovanför kofferten, och jag har en del funderingar på vad jag ska sätta där. Antingen hyllplan, snören att hänga pågående broderier och inspirationsbilder på eller så spikar jag i spikar och hänger upp bilder jag gjort. Just nu lutar det åt det senare. När jag flyttade saker, från en byrålåda i sovrummet till skåpet i verkstan, hittade jag de tovade och broderade bilder jag gjorde förra sommaren. Jag blev så glad att se dem, jag tycker verkligen om dem, och funderar på att ta nya tag med tovningen. Det tar bara sådan tid och kraft. Men de bilderna ska jag nog sätta upp på väggen i verkstan.

Morgonpromenader

Publicerat av
Svara

Två morgnar i rad har min man och jag gått ut på tidig morgonpromenad i drygt en timme. Det har varit svalt och skönt, men ändå soligt och fint. Och framför allt har det varit så skönt att jag orkat! Jag ska försöka hålla i den här vanan nu, även om det inte behöver bli så långa promenader varje dag. Det känns väldigt bra att komma hem innan klockan 9 och redan gjort något så välgörande! Idag gick vi och försökte artbestämma de träd vi såg, och kunde fler än vi trodde.

Nu är det två veckor tills jag ska åka på silversmideskurs och äntligen skarpt läge att fundera på vad jag vill göra på kursen. Jag har en anteckningsbok där jag gjort några skisser, så några idéer har jag. Jag börjar också inse att jag kanske är lite övermodig som tror att jag ska kunna göra saker hemma efter bara en veckas kurs! Vi får väl se. Det ska hur som helst bli fantastiskt roligt!

Nu har en av solrosorna börjat titta fram.

Och vår låda med tre sorters lavendel bågnar av blommor, och är välbesökt av bin och humlor. Jag såg en nässelfjäril där häromdagen och inser att jag för övrigt knappt sett en enda fjäril i år. Det känns inte så bra. (Förutom de rackarns malfjärilarna vars larver ätit av mitt yllegarn!)

Samtal från neurologen

Publicerat av
6

Igår ringde neurologen från Danderyds sjukhus och frågade hur det gått med ändringen av medicin. Jag hade gett upp om att han skulle ringa, och tänkte ringa själv men nu kom samtalet i alla fall.

Jag sa att det nog är lite bättre men att det förhoppningsvis finns mer att testa. Han sa – återigen – att det ju inte är en sjukdom som går att bota eller ens att ta bort symptomen, utan att det handlar om lindring av symptomen. Och det vet jag ju, även om jag måste hoppas att det kan bli bättre. Hur ska jag kunna leva med det här resten av livet?

Han föreslog att jag ska dra ner på Gabapentin från två kapslar tre gånger om dagen, till en kapsel tre gånger om dagen. Jag ska trappa ner dosen under en vecka, och jag började idag. Jag lever på hoppet – det måste jag.

Vacker martorn som börjar bli blå, bilden tagen vid Upplands Väsby station.

Ser om min trädgård

Publicerat av
Svara

Det är skönt att vara hemma igen. Även om det är ett ständigt lågt bakgrundsbrus från E4:an när vi är utomhus så är det ändå mycket tystare och lugnare än i stan. Jag såg över trädgården igår. Plockade bort lite visset, vattnade solrosorna som slokade betänkligt, planterade de inköpta plantorna av mynta och basilika, gallrade morötterna och ledde upp några avsigkomna rankor av vildvinet till spaljén. Senare på kvällen vattnade jag allting ordentligt. Det ska vara uppehållsväder i några dagar nu så det behövs lite vatten.

Luktärterna har växt ordentligt och har knoppar. Men potatisblasten är så hög att de knappt syns bakom den! Solrosorna har också tydliga knoppar där det skymtar lite gult.

 

Däremot är pionernas blomning snart all. Tyvärr gick de i blom precis innan ett ösregn som gick hårt åt dem. Men en kort tid kunde vi njuta av dess starka färg, och de vackra bladen är ju kvar.

Varje år kommer de här gula blommorna mellan husväggen och trätrallen. Jag vet inte vad de heter men de är ganska söta, så de får vara kvar.

Tobaksblomman blommar med limegula blommor och doftar gott. Men resten av plantan är inte så vacker att se på och alldeles svartprickig av någon ohyra. Så länge den blommar får den väl stå där – längst bak av krukorna.

I morse vaknade jag tidigt som vanligt och vid 6-tiden gick jag ut och la mig i utesoffan och somnade om i ett par timmar under en filt. Jag vaknade till koltrastens sång, som vi också hörde hela kvällen igår.

I ensamhet

Publicerat av
Svara

Det var fint att träffa min vän A igår, det var väldigt längesedan sist. Och så skönt att inte behöva träffas på någon stimmig restaurang, utan att vi kunde sitta och prata här i lägenheten!

Idag hade jag tänkt gå till det nyrenoverade Stadsmuseet som ligger på promenadavstånd. Jag gav mig iväg vid 14-tiden men hann inte långt förrän jag drabbades av ganska stark ångest, och vände på klacken. Kanske det förra museibesöket spökade? Jag gick tillbaka igen och provade att lyssna på en intressant podd om historia samtidigt som jag broderade. Men jag var för uppjagad och ångestfylld, så jag satte på en tv-serie som jag följer och den fick mig lugn igen.

Nu längtar jag hem. Till familjen, katterna, trädgården, verkstan och hela huset. Jag åker hem efter frukosten i morgon.

Jag har fortsatt på mitt linnebroderi med bottensöm. Frågan är vad det så att säga ”ska bli”?

 

Egentid

Publicerat av
Svara

I morse åkte jag till min systers och svågers lägenhet och ska bo här för mig själv i ett par dagar. Igår kväll var jag lite fundersam om jag verkligen skulle åka hit, eftersom jag hade ganska stark ångest. Men det känns bra att vara ensam. Ikväll kommer en god vän förbi på en enkel middag.

När jag sov middag väcktes jag av att en handläggare på Försäkringskassan ringde. Det var ett trevligt samtal där hon ville få lite mer information om hur jag jobbar och hur jag, läkarna och arbetsgivaren ser på framtiden. Jag berättade om hela min situation: mina sjukdomar och de läkarkontakter jag har, och också om stödet av chef och arbetskamrater samt om anpassningen av arbetsuppgifter. Hon sa det inte rakt ut men det var underförstått att det senaste läkarintyget kommer att godkännas, och det känns förstås bra. Jag loggade in på Försäkringskassans hemsida senast i morse för att se om något hänt i mitt ärende, men då syntes inget. Handläggaren bad mig hälsa min husläkare att han ska skriva om intyget från grunden och inte bara lägga till en del och dra ifrån annat. Det blir för otydligt och jag har verkligen full förståelse för det! Jag ska förbereda mig noga inför nästa läkarbesök så att han skriver ett så bra intyg som möjligt.

Jag har med mig en påse med broderigrejer också. Ett påbörjat som från början var en provlapp där jag testar bottensöm med lintråd på linnetyg. Jag har bara sett bottensöm i yllebroderi, men det går förstås med andra material också. Så här ser det ut ännu så länge. Jag ska fundera på vad jag kan använda det till.

Jag har också med material till en kudde med yllebroderi inspirerat av en heltäckningsmatta jag såg på ett hotell i Varberg där jag var på konferens i vintras.

Jag valde rätt

Publicerat av
Svara

Jag jobbade hemma igår, som vanligt på onsdagar. Det bästa är att jobba på förmiddagen – då är jag piggast i hjärnan. Resten av dagen var jag trött, tröttare, tröttast och hade ganska stark ångest på kvällen. Jag bestämde mig för att jobba hemma även idag, och det var verkligen rätt. Jag har orkat mer idag än igår och det känns bra. I morgon ska jag åka till jobbet och sedan har jag semester. Då ska hjärnan slippa tänka alltför mycket och bara vila.

Jag har länge velat ha en bättre förvaring för alla mina trådrullar, och tittade efter en sån där hylla med pinnar att sätta dem på. Jag blev direkt avskräckt eftersom den första jag hittade kostade 1000:-! Jag ritade en istället och gav till sonen som en önskan till min födelsedag. Den skulle rymma 40 trådrullar.

Han är så uppfinningsrik och duktig på sånt här, så jag tänkte att det inte skulle vara så svårt för honom. Men han hade svårt att komma på hur han skulle lösa det på bästa sätt så att den också skulle rymmas i verkstan. Till slut frågade han varför jag inte bara köper en, och när jag tittade den här gången så hittade jag en för drygt 300:- och beställde den direkt. Igår kom den och trots att den rymde 60 trådrullar så räckte det inte alls till!

Jag la rullar som jag har flera av i en ask, och så fick svart, vitt, grått och brunt ligga i en annan.

Hur jag samlat på mig så många trådrullar? Jag har fått eller köpt på loppis – knappt en enda är köpt som ny. Det finns så många nyanser och det är ofta liksom EN som är rätt!

Nu ska jag bara få upp hyllan på väggen också.

 

Långt ut på glasspinnen

Publicerat av
Svara

Jag tror att jag skrivit om hur min goda vän E fick en träspatel (en sån som används i sjukvården när de ska titta en i halsen) av sin terapeut. Hon skulle föreställa sig var på spateln hon befann sig. Om hon var på mitten – i balans – eller började komma nära kanten och måste backa. Tanken var att inse att det var dags att sätta stopp innan det gått för långt, och idén med just spateln var att den är lätt att bära med sig och känna i fickan för att ständigt påminna sig om det.

Linden blommar nu och doftar rent himmelskt!

Jag tycker att det är en bra idé och i brist på träspatel tog jag en glasspinne som jag har i handväskan. Idag kom jag åt den när jag grävde efter nycklarna, och stannade upp en stund i tankarna för att känna efter. Jag var på väg in på en restaurang för att köpa sushi till barnen eftersom jag unnat mig att inte laga mat ikväll. Jag kände hur yr jag var och konstaterade att jag hamnat en bit ut på glasspinnen. Vi har haft hantverkare hemma i två dagar och min man är bortrest så det kanske inte är så konstigt att jag är lite sliten.

På hemvägen idag blev jag nästan som överfallen av WED/RLS. Jag kände det i tandköttet, i skallen – i synnerhet vid ögonbrynen – och under naglarna. Jag satt och försökte klämma där jag kom åt, och tryckte in en nagel under de naglar som kändes värst. Just under naglarna har jag ofta obehag. Det gick över ganska så fort ändå. Det varade kanske i 20-30 minuter

Jag har legat i soffan hela kvällen, och varje gång jag rest mig känner jag hur trött jag är. I morgon ska jag jobba hemma och det ska bli SÅ skönt! Och på fredag är det dags för fem veckors semester!

Här är en bit ylle med fler bottensömmar.

Värdefulla små saker

Publicerat av
2

Min morfar köpte en gång ett grossistlager, Grahmers efterträdare vill jag minnas att det hette. Jag har ett blad från ett kvittoblock liggande någonstans – jag hittar det inte just nu. När vi var barn hade vi travar av kartongark med klippdockor. Det fanns två olika små flickor att klippa ut, och jag har inget minne av att jag undrade hur det kom sig att vi hade såna mängder! De kom från detta lager.

Jag har fortfarande några påminnelser om sakerna som ingick i grossistlagret: inte minst dessa knappar som vi hade mängder av askar av.

Inte speciellt vackra knappar men så förknippade med min barndom! Bara namnet: Koh-I-Noor. Jag googlar på ordet och ser att det är namnet på en diamant som ursprungligen kommer från Indien men som numera finns infattad i en brittisk drottningkrona. Namnet betyder ”berg i ljus” – visst är det vackert! Betydligt vackrare än knapparna! På knappen står ”For gentlemen” ser jag nu – jag inser att jag aldrig tittat på den svårläsliga texten.

En annan sådan rest från min morfars grossistlager är minimala synålar i mängder.

Här ligger de i små små nålbrev i en söt ask med min mormors handstil: små små synålar. (För övrigt är de små etiketterna i vitt med blå bård också från detta lager – vi hade förmodligen tusentals av dem!) Nålarna är så ytterst små att de knappast kan ha använts av någon med grova arbetande händer.

De här små resterna av saker från min barndom är så värdefulla för mig. De är inte så väldigt användbara, även om jag använder knapparna någon gång ibland. Men de väcker fina minnen. Jag får ögonblicksbilder i huvudet av ett stort klädskåp som jag hade i mitt rum. Ett skåp som min mormors pappa gjorde till henne. Där hade jag leksaker och troligen låg klippdockorna där på var och varannan hylla (jag var inte känd för att hålla ordning i mitt rum!). Jag älskade att ha flera av samma sak för då kunde jag leka affär eller skola. En kär skatt var två identiska nummer av den saligen insomnade och politiskt korrekta barntidningen Peo som jag prenumererade på. Med två likadana tidningen lekte vi skola: fröken hade den ena och eleven den andra – precis som i riktiga skolan!

Jag har skrivit om min mormor och morfar förut här på bloggen. De var mycket viktiga personer i mitt liv, och jag har många fina minnen av dem. Jag behöver inga fysiska ting för att hålla minnena vid liv, men visst fungerar de som mina madeleinekakor!