månadsarkiv: januari 2021

En bok i min smak!

Publicerat av
Svara

Jag har börjat läsa Niklas Rådströms nya bok Som har inget redan hänt. Jag kände direkt jag började läsa att det är en bok för mig, apropå det jag skrev häromdagen. Ett vackert omslag av författarens hustru Catharina Günther-Rådström, breda marginaler, favorittypsnitt (bodoni?) och fantastiskt vackert språk. Smaka på den här meningen:

En bok som kräver en omsorgsfull läsning av varje ord.

Andra stilistiska favoriter är Hjalmar Söderberg och Jane Austen. Inte samtida författare men med glasklart språkbruk som jag söker mig till. Kerstin Ekman, PO Enquist, Torgny Lindgren, Sara Lidman och Olof Lagercrantz är mer samtida mästare. Tre av dem från Västerbotten med ett omisskännligt dialektalt inslag i språket. Ett liksom strängt och precist språk; osentimentalt och poetiskt på samma gång.

Jag minns mycket väl när jag upptäckte att författare kan ha olika språk, som olika röster. Det var sommar, jag var 17 år och satt utomhus vid min mormor och morfars stuga och läste Erica Jongs Rädd att flyga som jag köpt på bokrean samma år. Jag hade varit en bokslukare i hela mitt liv, men mera tänkt att det var huruvida författaren hade en bra historia att berätta och gjorde det på ett bra sätt som avgjorde om det var en bra bok. Nu fick jag en insikt om vad författarens språkbruk betydde, om konsten att berätta historien genom språket.

De flesta har nog en eller två konst- och kulturformer som ligger en närmast om hjärtat. För mig är det tveklöst litteraturen. Musiken är också viktig, även om jag där är mindre nogräknad och kan bli förtjust i banaliteter. Samma sak med filmer tror jag, i alla fall innehållsmässigt. På senare år har förstås slöjd blivit allt viktigare för mig. Både som utövare och att ta del av.

Mina teaterbesök är få, av flera anledningar. Jag blev skrämd av ett par pjäser som ung (då jag var rädd för mycket). En av gångerna, när jag var omkring 25 år, fick jag ett ångestanfall mitt under en föreställning på Stockholm stadsteater. Panikslagen trängde jag mig fram genom stolsraden och störtade mot nödutgången, där en snäll scenarbetare såg hur det var fatt med mig, tog mig i handen och ledde mig igenom slingrande korridorer där rekvisita låg staplade längs väggarna. Hela tiden pratade han lugnande med mig, hela tiden höll han mig i handen. Efteråt kändes det som en dröm och jag glömmer aldrig känslan av att han inte tyckte att det var någon konstigt med mitt beteende. Att det hörde till hans jobb att leda ångestridna flickor ut från salongen!

Sen har jag väl varit snål också, tyckt att det kostat mycket, jag har varit sjuk av och till länge, det har varit krångligt att få barnvakt och så vidare. Kanske det kan bli bättring, för det vore ju roligt ändå.

På tisdag, mina vänner, då smäller det så håll utkik!

Nya medicinförsök

Publicerat av
Svara

När jag vaknade nu på morgonen hade jag redan fått besked om covid-testet – negativt! Så himla skönt att veta även om jag inte var riktigt orolig eftersom jag så snabbt blev nästan symptomfri. Nu kan jag krama familjen igen!

Jag har haft ett ruskigt skov av WED/RLS de senaste veckorna. Det har mattats av en aning, men är fortfarande på en alldeles för hög nivå för att det ska funka i längden. Jag står ut bara för att jag vet (?) att det är tillfälligt.

Jag kom på att testa att dela på tabletten med Sifrol som jag tar till kvällen. Jag tar Gabapentin tre gånger per dag och Sifrol till sista dosen. Nu tar jag halva Sifrol-tabletten kl 14 och halva kl 19. Kanske kan det bli lite drägligare på dagarna. Det är ju verkligen inte bara på kvällen och natten som jag känner av eländet. Jag har det hela, hela dagen. Det är ett skit.

Kanske ändå att det är lite bättre nu. Om det inte går tillbaka till hur det brukar vara (dvs på gränsen för vad jag orkar med under en längre tid) så ska jag kontakta neurologen igen och be att få prova en ny medicin. Det finns alternativ, det sa han ju sist vi sågs för att trösta mig, och det har jag ju sett i Facebook-gruppen jag är med i. Det är tyvärr tunga grejer som återstår att testa, men jag måste ju stå ut.

Häromdagen jämförde vi i Facebookgruppen kombinationer från helvetet med varandra. Jag bidrog med WED/RLS och utmattningssyndrom. Den ena gör att jag inte kan slappna av eller vara stilla, och den andra kräver det. En omöjlig ekvation där den ena åkomman triggar den andra. Inte konstigt att det tar tid att bli frisk, om det ens är möjligt.

 

Lite småsjuk

Publicerat av
Svara

Jag har varit lite sjuk under veckan. Först tänkte jag på covid, förstås. Näsan rann, jag nös och kände mig ruggig och varm. Jag var tröttare än vanligt och sov mer. Rejält förkyld helt enkelt. Jag väntade ett dygn som man ska, och sedan beställde jag ett covid-test i tisdags. Det kom i morse, och nu hoppas jag få ett bra besked redan i morgon. Så fantastiskt smidigt det fungerar! Taxichauffören ringde och sa att han var på ingång, och en stund senare ringde han på och stod utanför dörren med testkitet, och så hämtade han det en halvtimme senare.

Idag har jag känt mig helt frisk, så det verkar ha varit en förkylning i raketfart! Men jag tar det säkra före det osäkra och håller mig hemma i alla fall. Jag har jobbat hemma hela veckan även om jag tog det ganska lugnt i måndags.

Min plan med dagliga promenader kom på skam förstås, men det ska jag komma igång med redan i morgon. Så här såg det ut i måndags morse, på min senaste promenad.

Tillägg, om läsning

Publicerat av
Svara

Jag glömde en av mina käpphästar om läsning, eller snarare om skrivande: jag blir otroligt irriterad när författaren inte litar på läsaren utan skriver en allt på näsan! Jag behöver inte alltid veta relationerna mellan alla människor i boken, jag behöver inte veta hur allt ser ut eller dess beskaffenhet. Jag vill att författaren ska GESTALTA istället för att beskriva.

En favoritmening jag lagt på minnet: ”I luften snö.” Jag fattar precis! Det är kallt, kanske det rent av snöar men det kan också vara den där känslan av att det snart kommer att snöa. Det sätter en stämning av temperatur men kanske även om sinnesstämning eller hur stämningen är i samhället. Håller något på att hända? (Jag ska leta fram var jag hittade meningen, kanske var det hos Anne Svärd.)

Ännu ett irritationsmoment är när en person i boken formulerar sig helt onaturligt för att jag ska förstå: ”Du kan väl ta med Lena, din syster.” Som om den som tilltalas inte vet vem Lena är! Men det är inte helt ovanligt i böcker med den typen av övertydliga formuleringar.

Jag vill vara medskapande och författaren måste bjuda in mig genom att utelämna! Använda språket som något annat än att tala om för mig vad som händer. Skildra, gestalta! Annars händer inget i mig när jag läser.

Ringen ramlade av!

Publicerat av
Svara

När jag bytte lakan i helgen försvann den ring jag haft på vänster tumme sedan jag gjorde den på silversmideskursen sommaren 2019. Jag hittade den emellertid tämligen omgående, den låg i sängen. Men då insåg jag att mina ringar blivit lite för stora eller rättare sagt att mina fingrar blivit smalare i tack med att jag gått ner i vikt!

De ringar jag gjorde på samma kurs, och som skulle ersätta förlovnings- och vigselringarna som blivit för trånga, skramlar också mer än vanligt på ringfingret.

Jag ska inte säga att det är något problem, snarare så blev jag glad – ytterligare ett tecken på min viktnedgång! Det har inte hänt något på vågen de senaste veckorna, och det beror säkert på jul- och nyårshelgerna då jag ätit lite mer än vanligt. Men nu tar jag nya tag – mer motiverad än någonsin!

Vad läsning är för mig

Publicerat av
Svara

Min arbetsgrupp träffades (digitalt förstås!) i förra veckan för att samtala om läsning ur olika aspekter. En av frågorna vi skulle fundera på inför mötet var om vad läsning är för mig? Jag skrev ner några tankar inför mötet:

Bärare av texten är ointressant, även om jag personligen hellre läser på papper än skärm. Det är delvis en vanesak tror jag, men det har också att göra med den taktila känslan och inte minst det estetiska i en pappersbok. Omslaget, papperskvaliteten, typsnittet. Allra helst vill jag ha ganska breda marginaler på boksidorna och så ett vackert typsnitt. Att omsorg lagts ned även på formen.

Läsning för mig är framför allt text. Först och främst bokstäver på papper, skärm, vägg osv. Men även en ljudbok eller uppläsning av text är läsning, och även en muntlig berättelse. Här finns andra kvaliteter än i den tryckta boken, såsom uppläsarens röst och frasering, det vill säga användandet av pauser och melodi. Hur väl uppläsaren förstår det hen läser.

Centralt i läsandet är språkets skönhet, och en intressant historia ur någon aspekt som talar till mig. Det är nog alltid igenkänning även om berättelsen är långt från mitt liv och karaktärerna är olika mig. ”Det som botten i dig, är botten också i andra” (Gunnar Ekelöf)

Det värsta är när språket är banalt! En banal historia kan passera med ett bra språk (våra liv är väl ganska banala då och då!), men ett banalt språk kan aldrig rädda en bra historia! Med banal menar jag schablonmässig, slapp och själlös. Det behöver inte vara en komplicerad text rent tekniskt, men det ska finnas någonting där under texten som jag får plocka fram ur mig själv. Då känner jag boken inuti mig, och då är det som bäst!

Igår läste jag ut en bok som passar in på det mesta ovan, Doris Dahlins Skammens boning, en självbiografisk roman om hennes uppväxt i ett hem präglat av fattigdom och alkoholism. Att inte ha det andra har, såsom vattentoalett inomhus, rinnande vatten och pengar till aktiviteter. Att komma till skolan i urmodiga vuxenskor för att det inte finns pengar att köpa andra. Att mamma gömmer pengar för pappa så att han inte köper sprit för matpengarna, men så stjäl han ur barnets sparbössa och sedermera hennes studiebidrag.

Pappan är inte fysiskt våldsam men det är så väl skildrat hur präglat av våld hemmet ändå är. Flickan Doris försöker skydda mamma men det är ju klart att hon inte kan, och hon försöker avleda pappa när han ska ut i vedboden för att dricka. Hon tar på sig ett ansvar och en skuld som inget barn borde ens tänka på, och hon bryts långsamt men säkert ner tills hon upplever det som att hon inte finns mer, att hon dör.

Men det finns också ljusglimtar i form av snälla mostrar som hon träffar ibland, och som skickar presenter. Men vuxenhetens blinda ögon för barn som far illa gör mig illamående! Det psykiska våldet så oerhört väl skildrat! Hur hon i vuxen ålder drabbas av en välbekant skräck när en stor hund springer mot henne och hon inser att kroppen minns: ”I min kropp finns allt det jag glömt.”

Fin vänskap

Publicerat av
Svara

Min goda vän E som bor ett par minuters promenad från mig ska flytta. Inte mer än ett par mil, så vi kan förstås träffas ändå, men inte så där enkelt. Ett sms: ”Promenad?” ”Gärna, när?” ”Ses kl 11 på vanliga stället?” ”Perfekt!”

Vi har känt varandra sedan våra döttrar gick i förskolan tillsammans, och i säkert 12 år har vi promenerat ihop. Pratat pratat pratat. Stöttat varandra i vår  liknande familjesituation, och när vi varit sjukskrivna för utmattningssyndrom och depression samtidigt. Firat när vi varit på väg ut ur sjukskrivningar – jag minns en härlig dag på Yasuragi! – och funnits där för varandra när vi kraschat igen.

På senare tid har det varit längre mellan promenaderna, vi har skickat ett sms då och då för att kolla läget. Vi vet att den andra finns där, och det är så himla viktigt. En som VET hur det är! Men igår sågs vi i alla fall, antagligen sista gången innan de flyttar inom kort. E fyllde 50 häromåret och jag hade tänkt fira henne på liknande sätt som hon firade mig: med en dag på Centralbadet tillsammans. Men sjukdom och sedan coronapandemin har satt käppar i hjulet för såna trevligheter. Jag gav henne min julkudde istället. Den passar bra med sitt stora hjärta tycker jag!

Hon fick kudden igår, innan vi gick ut och gick. Vi konstaterade att vår vänskap varit oerhört viktig för oss båda, och att vi kommer att hålla kontakten även framöver. Vi har kommit varandra så nära på ett sätt att även om det kan dröja mellan varven så vet vi att det inte kommer att vara svårt att ta kontakt. Precis som det är med mina barndomsvänner. Så värdefullt att ha sådana människor i mitt liv!

Fullmatad arbetsvecka

Publicerat av
Svara

Jag har varit tröttare än vanligt de sista två dagarna, och förstod inte riktigt varför. Men så kom jag på att min chef sa häromdagen att det varit en massa korta arbetsveckor hittills, sedan jag började jobba 75 %. ”Det är först nu vi får se hur mycket du orkar.” Det känns fint, han är mån om mig.

I måndags sa jag till familjen att den här veckan kommer att bli tuff, eftersom det är mycket i min kalender. Jag bad om extra hänsyn. Men jag har så svårt att säga nej! Dom är lite trötta på att jag är trött förstås.

Jag har legat och vilat mer än vanligt idag, i den mån jag kunnat på grund av WED/RLS. Jag är inne i ett skov och det är faktiskt riktigt jävligt, och svårt att slappna av trots att det är det jag behöver.

Jag provar mig fram till hur hörnen ska se ut

Men en bra sak är mina dagliga promenader. Jag blev inspirerad när jag hörde talas om runstreak: att springa en engelsk mile (1,6 km) varje dag, oavsett väder. Just det där elementet – att bara göra det, varje dag utan att fundera på om jag har lust, är det inte lite för kallt/regnigt/moddigt? – det lockar mig. Så nu kör jag på det. En 20-30 minuters promenad på förmiddagen. Jag får dagsljus, luft och motion, och på köpet en bra paus från arbetet. Vi har en timmes friskvård i veckan från jobbet, som nu utökats till en halvtimme om dagen. Det är jättebra!

 

Good enough – igen

Publicerat av
Svara

En av mina favoritpoddar, Över min döda kropp, är enligt egen utsago ”krimpoddarnas krimpodd. Två poliser som pratar om polisyrket, men ibland även om annat. Till exempel igår då de funderade över begreppet good enough, tillräckligt bra. Det är ett välkänt begrepp inom psykologin, och jag har skrivit om det förut. Dr Donald Winnicott myntade the good enough parent som är trösterikt för alla föräldrar med dåligt samvete. Men det passar bra på andra saker också, inte minst arbetet.

De två poliserna sa en så himla bra sak: att 70 är det nya 100, det vill säga att det räcker att göra 70 % där vi tidigare kämpat för att göra 100 %. De sa också att kunna avgöra när man kan växla av och på är själva kompetensen. Att inte ströva efter perfektion i ALLT utan veta när det är viktigt att lägga på ett extra kol, och när det räcker med lagom.

I regel är det vi själva som avgör nivån menade dom, vi är våra egna största hot. Vi kan helt enkelt inte vara perfekta och bäst på allt: bästa mamman, partnern, dottern, systern, kollegan, medarbetaren, dagismamman. Det är så enkelt och så svårt, åtminstone för en del av oss. Jag tror att jag skrivit det förut, att jag insåg att jag ville vara bästa dagismamman i förskolepersonalens ögon, och hur sjukt det är!

Så good enough är en ledstjärna för mig, som jag verkligen inte lever upp till hela tiden, men betydligt mer nu än som yngre mamma. Intressant nog är det ett rött skynke för dottern som anser att min man och jag nöjer oss med mindre än vi skulle kunna ha (och nu pratar vi framför allt om heminredning)! Och då biter jag mig i tungan för att inte säga något om att man blir klokare med åren, och inser vad som är viktigt på riktigt. Men så är det, för mig i alla fall.

Kudden börjar bli klar, tror jag. Här är som den ser ut nu. Förmodligen blir den en försenad 50-årspresent till en nära vän.

Keramikkurs!

Publicerat av
Svara

Jag har väntat länge på att Helena Hodell ska annonsera om keramikkurserna för vårterminen, och häromdagen kom äntligen mejlet. Jag skyndade att svara att jag vill gå i februari eller mars, och det var tur att jag var snabb för platserna tog i princip slut direkt! Jag fick i alla fall en plats i mars, och det ska bli så himla kul! Även den här gången är det en helg plus två måndagkvällar. Jag har ansökt om semester i anslutning till helgen så att jag ska orka.

Idag har jag suttit i flera timmar i verkstan och broderat, det var länge sedan det var så intensivt senast. Härligt faktiskt!

Här ser ni en del av arbetsprocessen. På första bilden är applikationerna fastnålade på bottentyget. Först skissade jag upp stjälkarna med en blyertspenna, och broderade dem sedan. Sedan testade jag löv och blommor på lite olika sätt innan jag nålade fast dem, för att sedan sy fast dem med sytråd i samma färg som applikationen. Stygnen ska knappt synas. Jag har oftast broderat fast applikationerna på bottentyget, men då är det svårare att få dem exakt där jag vill. Därför syr jag fast dem innan broderiet.

På den andra bilden har jag sytt fast allt och nu börjar jag kunna se hur kudden kommer att se ut.

På tredje bilden ser ni en detalj av en blomma som jag precis börjat brodera på. Fortsättning följer!