Vår dotter tog studenten i fredags, och vi hade mottagningen på lördagen vilket var ett  utmärkt beslut. Det innebar mindre stress för alla inblandade, inte minst för mig. Det blev en mycket lyckad tillställning med en blandning av släktingar, familjens vänner och dotterns kompisar. På söndagen var jag helt slut, vilade mest och somnade flera gånger under dagen. Så det är mitt tips: själva studenten dag ett, mottagningen dag två och se till att ha en dag för vila efteråt. Bonustips: handla mat på nätet och beställ hemkörning från Systembolaget.
Jag hoppade av gymnasiet på våren i trean efter att ha varit mycket frånvarande under sista året. Främst beroende på att jag var sjuk så mycket. Tre omgångar halsfluss varav den första slutade med några dagar på sjukhus, och den andra på akuten eftersom jag blev i det närmaste medvetslös. Betygen dalade fick jag höra av den ena läraren efter den andra, och det kändes ohållbart. Jag slutade alltså, och flyttade till Stockholm där jag jobbade samtidigt som jag läste in gymnasiet ämne för ämne. Det räckte inte med att jag läste in tredje årskursen, utan jag fick läsa in tre års samhällskunskap, religionskunskap, matematik och så vidare. När jag pluggat in ett ämne beställde jag en tentamenstid och gjorde provet. Tack och lov hade jag slutbetyg i några ämnen redan, eftersom de inte ingick i årskurs tre. Det tog ett och ett halvt år innan jag slutligen gjorde min sista tenta och – mycket stolt över min bedrift -fick mitt gymnasiebetyg.

Men att missa studentdagen med utspring på skolgården, studentmössa och fester blev en liten sorg i mig under många år. Jag gillar traditioner och ritualer, och studenten är en viktig sådan. För första gången är inget utstakat av någon annan utan det är upp till dig vad som ska hända. Man springer verkligen ut i vuxenlivet.

I några år jobbade jag nära korsningen Odenplan och Sveavägen, och under några vårveckor hörde vi ljuden från studentflak varje dag. Jag blev delvis rörd och glad, och delvis sorgsen för att jag inte hade fått det. Den känslan satt i under många år och det var inte utan att jag kände mig lite fånig. Jag insåg i alla fall nu att jag – nästan 40 år senare – har släppt den känslan, och det är väl för väl!

Jag har i alla fall varit noga med att fira andra stora händelser i livet, som vårt bröllop och barnens namngivningsceremonier. Kanske beror det på det uteblivna studentfirandet?