I måndags tog jag tåget till Borås med en god lunchbaguette i bagaget. Väl framme gick jag genom den välbekanta staden med ett varmt leende inom mig. Solen sken, det var många människor i rörelse. På Stora torget stod alla riksdagspartierna och kampanjade. Rådhusvinet klädde rådhuset i vars källare finns en pub där min då blivande man och jag tillsammans med några andra nya klasskompisar tog en öl för trettio år sedan. Jag gick till mitt hotell och efter en stund i vågrät position, gick jag till stadsbiblioteket för att ta en titt på barnavdelningen. Kom i samspråk med en barnbibliotekarie och berömde deras nyss omgjorda ungdomsavdelning.
Promenerade tillbaka till hotellet med ett kort stopp för att köpa med mig lite middagsmat, och höll mig inne resten av kvällen. Vilade och förberedde mig för nästa dags föreläsning på högskolan.
Nästa dag träffade jag en god vän som flyttat till denna del av landet varför vi sällan ses numera. Det var fint att hinna prata och skratta, det finns nog ingen jag skrattar så mycket tillsammans med!
Föreläsningen gick bra och jag kände mig nöjd. När jag åkte hemåt med tåget — helt utan missöden — njöt jag av att ha haft en fantastisk dag! Jag insåg att jag skulle bli väldigt trött dagarna efter, men den påfyllning jag fått av både självförtroende och social samvaro var värd så mycket.
Och mycket riktigt har onsdag och torsdag varit tunga. På onsdag morgon var det dags att träffa min husläkare för förnyat läkarintyg samt diverse provtagningar. Han sjukskrev mig i tre månader till, och skriver att det är oklart om, och i så fall när, jag kommer att kunna återgå till arbete på 100 %.
Jag har jobbat hemifrån onsdag och torsdag, och det har funkat men jag har varit väldigt trött och ångestfull. Tillsammans med vardagen i familjen har det dessutom resulterat i att spänningen i axlar och nacke kommit tillbaka. Jag har fått avstå en surströmmingsmiddag hos en jobbarkompis och en fortbildningsdag på universitetet nu i slutet av veckan, men sånt är jag van vid. Istället ska jag vila ut hos min goda vän i Roslagen hela helgen.
Nu när jag vaknade hade jag fått sms med beslut om fortsatt sjukskrivning i tre månader till. Skönt.
Hej Pia
Jag har tänkt många gånger när jag läser din fina, ärliga och generös blogg om vad som sker i din vardag.
Det är så fint med alla vackra bilder du tar både hemma och på dina promenader.
Samt hur du bjuder på de härliga fina upplevelserna i vardagen. Men även brutalt ärligt hur tufft det är många gånger.
Men min tanke som ofta dyker upp är….är ditt livsmål att arbeta ” lönearbete” 100 % något som är att sträva efter??
Du som har så mycket kreativt skapande inom dig. Dessutom kunskap att omsätta det i vackra, livfulla ting.
Du njuter av att vara i naturen, kroppen &knoppen som verkar må väl av det.
Varför inte stanna upp i livet och se över hur mycket av de olika delarna ska få fördelas under de 24/7 som vi har att förfoga över.
Jag vill på intet sätt göra förändringar som inkräktar på dig och ditt kunnande och kompetens inom ditt yrke.
PIA – DU SÅ MYCKET MER 🧡
Jag önskar att jag hade möjlighet att träffa dig, det är så långe sedan. Dessutom brottas jag med ”same, same, but different ” av liknande vardag.
Jag är så glad för att jag kan vara en fluga på internet väggen och genom det ta del av den fina barndomsvän du är 💝
Kramar till dig, från mig 🙏
Här blev det tyvärr en fel formulering ser jag nu.
”Jag vill på intet sätt # råda dig att # göra förändringar som inkräktar på dig och ditt kunnande och kompetens inom ditt yrke.”
.
Kära Karin!
Tack för dina fina ord och visst är det sant som du skriver, att livet är så mycket mer än lönearbete! Ändå skulle jag önska att jag orkade jobba 100 %, men det handlar mycket om att jag helt enkelt skulle vilja vara frisk! Men det funkar med 75 % också om jag bara kunde vara säker på att försäkringskassan skulle tycka det också. Nu finns hela tiden en osäkerhet var tredje månad om de kommer att sätta ner foten. Det är ju ekonomin det i slutändan handlar om. Kram 🤗
Varma omtänksamma kramar till dig Pia ❤️