Jag insåg i måndags eftermiddag att jag inte orkar att jobba 75 % just nu. Jag ringde vårdcentralen och bad om en telefontid med min läkare, och vi ska pratas vid i morgon. Efter alla år som jag gått hos honom vet jag att han lyssnar på mig när jag säger att jag måste backa, så jag har jobbat 50 % under veckan. Det har känts bra. Jag kör inte slut på mig helt, och det känns bra varje gång som jag tar hand om mig själv.
Stjärnflocka!
Under långhelgen åkte jag och köpte en del växter till trädgården, och hann plantera dem också. Vår lilla halvkvadrat med jordgubbar får ge vika för stjärnflocka, och jag köpte mängder av lavendel. De hade inte de sorter jag tänkt mig, ’Hidcote’ och ’Munsted’, men ’Grosso’ med mer silvriga blad stod också på min lista över tänkbara sorter och den fick det bli.
Ännu en stjärnflocka och så lavendeln ’Grosso’
Det knepiga med att sätta nya plantor är att det ska vara fri yta mellan dem, och det inbjuder två håriga familjemedlemmar att använda sagda yta till toalett! Om de bara satte sig där men de både gräver och sprätter omkring! Att sätta frö vore ett sisyfosjobb! Fast jag har faktiskt gjort det ändå. I de stora krukorna med Engelmansvin och vildvin har jag satt frön av slingerkrasse som kan klättra på vinet. De plantorna är nämligen inte så frodiga – förmodligen på grund av att de står i kruka.
Allium, purpurlök på gång!
Jag var också sugen på luktärter och blev så glad när jag hittade färdiga plantor, och inte behöver fröså dem. Nu när jag bestämmer mer själv över trädgården blir det lite extra allt!
Många tulpaner blommar fortfarande
Jag saknar fortfarande några plantor, främst gråmalva varav bara en planta överlevde vintern. De fanns inte där jag handlade förra helgen så jag får ge mig till tåls.
Vaknar klockan tre, för tidigt, försöker somna om, till slut går det. Klockan tre och femtiofyra är det dags igen, och nu går jag upp. Släpper in katt som varit ute under natten, och ut katt som varit inne.
Gör en stor balja kaffe, och en liten skål med crunchy müsli. Häller upp ett glas vatten, tar medicindosetten och sätter mig i fåtöljen. Med lite tur är det lugnt på RLS-fronten än så länge, men jag är beredd. Vill inte ta medicinen för tidigt eftersom det blir för långt till nästa dos halv två.
Efter en stund känner jag att det sätter igång, och tar omedelbart medicinen. Inte sällan sammanfaller det med att jag håller på att somna i fåtöljen. Försöker ignorera obehaget. Fåfängt, det går aldrig. Kliver upp och ställer mig att stretcha vaderna och fötterna där det ofta börjar. En god stund senare känns det bättre och jag brukar hinna somna innan det sätter igång igen.
Vaknar, kanske på grund av obehagskänslan i benen. Jag försöker först att häva det genom att röra hetsigt på fötterna, stretchar och spänner musklerna om vartannat, först medan jag sitter kvar i fåtöljen men till slut tvingas jag upp för att bättre kunna ta spjärn mot något. I bästa fall lyckas jag få ben och fötter att bli så utmattade att obehaget kvävs.
Det är svårare i andra delar av benen. Baksidan av låren och mellan låren är två vanliga ställen, armar och händer likaså. Har jag riktig otur känns det under naglarna på fingrar och tår, och det kan jag intyga är svårt att häva! Jag brukar sticka in naglarna på ena handen under naglarna på den andra. Trycka så att det gör ont, vilket är ett betydligt bättre alternativ. Obehaget under tånaglarna lindrar jag genom att vika in tårna och trycka dem hårt mot golvet.
Under dagen gör obehaget sig påmint i olika omfattning. Om jag är på kontoret kan jag få så lov att sitta och skaka benen så omärkligt som möjligt under bordet. På hemmakontoret är det enklare.
Om jag är så trött att jag behöver ligga ner och vila eller till och med sova, så kan man ge sig katten på att det inte går på grund av Ni Vet Vad! Ibland går det om jag stretchar ordentligt och sedan sätter mig i fåtöljen, men sällan att ligga ner.
Tappar räkningen på hur många gånger jag stretchar, töjer och spänner muskler under dagen. Tittar på klockan och hoppas att den snart är halv två så jag kan ta mer medicin. Till min besvikelse är den inte ens tolv. När klockan närmar sig halv två respektive halv 7 på kvällen känner jag hur obehaget stegras, och ÄNTLIGEN!
Kvällen brukar ofta vara ok, och när jag går och lägger mig vid halv tiotiden somnar jag i ganska avslappnat tillstånd. Det beror på att jag tar den starkaste dosen av medicinen till kvällen, och har jag väl somnat är det bra. Men det är en delikat balansgång. Om jag tar för mycket medicin inträffar en effekt som gör problemen större.
En kväll för några månader sedan glömde jag att ta kvällsdosen. Det blev en natt jag sent ska glömma! Jag skrev ett inlägg om det, och även om den morgonen jag glömde att ta morgondosen. Det är ytterligare en oro jag lever med, att glömma medicinen. För det händer, trots påminnelsepling i telefonen.
Obehaget känns hela dagen mer eller mindre starkt och det frestar på och stressar mig något oerhört. Om jag finge ta bort en sak av mina åkommor så skulle jag självklart välja RLS, när du än frågade,
En del kallar känslan av RLS för myrkrypningar eller pirrande. Jag upplever det snarare som känslor av obehag, lite liknande den känslan man får när man slår armbågen på det där sättet att det inte bara gör ont på vanligt sätt, utan också liksom ilar i armen: änkestöt eller slag på ulnarisnerven.
Visst låter det käckt! Men det är vad som står till buds. En dag i taget. Känner mig så less på att alltid behöva planera och budgetera mina krafter och min ork. Se över dagarna i almanackan och se om det finns utrymme för något annat än att jobba. Känna en glädje blandad med lika delar oro för hur det ska gå och framför allt vad det ska kosta att göra något utanför mina vanliga rutiner.
Tanken är att jag ska jobba två dagar på kontoret i veckan och tre hemma. Jag börjar alltid med måndagen då vi har enhetsmöte, och därefter ska jag välja en dag då det passar bäst. Det är en delikat avvägning: ska jag ta en dag då det är flera möten inbokade så att jag kan ta dem på plats, eller ska jag hellre delta i dem digitalt? Det första alternativet är både roligare och bättre om jag utgår från mötets kvalitet. Å andra sidan har jag betydligt svårare att få den återhämtning jag behöver —i synnerhet om det är flera möten — på jobbet. Jag kan inte ockupera vilrummet jämt och samt, och dessutom är det ibland upptaget när jag tänkt mig dit. Men om jag väljer att arbeta på kontoret en dag utan möten så skulle jag lika gärna kunna stanna hemma. Jag väljer ett skrivbord i den tysta avdelningen, och varken fikar eller äter lunch i lunchrummet. Det är för stimmigt så jag sätter mig för mig själv i ett litet mötesrum med sköna fåtöljer. Vad är det då för vits med att jag lägger en timme enkel resa på att åka till kontoret?
De första tulpanerna i trädgården har slagit ut!
Jag har träffat psykolog Siri en gång nu. Efter att ha fått en snabb redogörelse för ursprunget till min utmattning, och mina år som sjuk gick hon rakt på pudelns kärna och vi samtalade om hur jag ska kunna åstadkomma de förändringar som behövs. Hon ställde bra frågor och kom med en del råd. Hon är mycket bra att samtala med, och jag kanske bokar in fler samtal så småningom. Jag känner att det är det här jag behöver nu.
Veckans glädje: jag har återigen blivit tillfrågad om att komma till Bibliotekshögskolan för att föreläsa i slutet av augusti!
Veckans frustration: jag längtar så mycket efter mina arbetskamrater! Att orka vara tillsammans mycket mer. Planera roliga saker att jobba tillsammans med. Samtala! I början av veckan ordnade kollegor ett tre dagars internat för bibliotekarier, och tanken var att jag skulle vara med en dag. Det slutade med att jag inte var med alls. Det var min chefs ”förslag” (beslut) men jag hade nog kommit till samma insikt ändå. Jag måste jobba hållbart nu, det är vårt gemensamma mål och han håller reda på mig, månar om mig. Det är jag tacksam för.
Jag har under en tid känt ett allt större behov av att prata med en psykolog eller terapeut. För några år sedan gick jag några gånger och samtalade med psykolog Siri, och det var väldigt bra samtal. Jag hade sökt mig till henne eftersom hon var väl förtrogen med utmattningssyndrom, och det var det jag framför allt ville samtala om. Nu har jag försökt få tag på henne igen, men jag misstänker att hon gått i pension för hon har inte svarat på mitt mejl.
Nu har jag till slut hittat en psykolog som jag tror passar. Han ska ha erfarenhet kring både utmattningssyndrom och föräldraskap vid NPF. Det fanns tid redan i morgon, men jag är inte i skick att sätta mig på pendeltåget i morgon, så jag bokade en tid på måndag. Förhoppningsvis får jag förtroende för honom och kan fortsätta med några samtal.
Anledningen till att behovet känns starkare nu är att jag dippar och känner mig så uppgiven.
jag orkar verkligen ingenting
jag spelar friskare än jag är
jag gaskar upp mig inför kollegor
jag griper tag i de sköra halmstrån som finns och försöker glädjas
jag fattar inte hur jag ska stå ut med RLS hela livet
jag orkar inte ens ordna saker som skulle kunna bidra till att jag skulle må bättre
jag har gått upp nästan alla de tretti kilo som jag kämpade med att gå ner
