Det var psykolog-J som sa det där, när hon insåg att jag försökte prestera rehabilitering! ”Du behöver inte redovisa för mig allt du gör. Vila i det som är, koncentrera dig på att MÅ bättre och inte på att BLI bättre!” Hon är så klok. Det är lite trist att bara träffa henne en gång i veckan nu. Under hösten var hon den jag pratade med mest näst efter min man. Men det passar bra med en gång i veckan nu när jag har BK-pass och massage inbokade också.
Jag är sjukskriven på 75 % till och med sista mars, och har börjat tänka allt mer på hur det blir efter det. Min chef tror att det bästa är att jag fortsätter så här terminen ut. Ännu en klok och empatisk person. Jag frågade psykolog-J och hon höll absolut med. Hon tycker att vi ska göra en utvärdering efter semestern. Det känns bra. Det har hänt mycket med mig, men när jag utan att tänka mig för jobbade för länge häromdagen tog jag helt slut. Det var ett bra stresstest av situationen att hänvisa till.
Det går ett program på SVT som heter Den svenska konsten att döstäda. Jag fick tips om det och efter att ha sett några avsnitt känner jag mig så berörd av människorna det handlar om. Jag kommer att tänka på vad som är viktigt i livet, om nära och kära, om att stödja och få stöd, att finnas där för varandra och om tillit. Så vackert!
Jag mår helt klart bättre nu, och orkar mer. Jag är gladare som jag skrev i förra inlägget. Det känns riktigt riktigt bra, och känslan av att ha startat ett nytt kapitel i mitt liv, som jag fick i höstas, hänger kvar.
Jag har träffat fysioterapeut-J tre gånger på egen hand nu, och har ytterligare ett besök inbokat. Det är så uppenbart att jag behöver få hjälp med min andning och muskelspänningarna i främst axelpartiet.
Jag pratade med psykolog-J om att de känslor som jag så framgångsrikt stängt inne, och som började titta fram så smått i höstas, har krupit tillbaka in igen. Jag önskar dem ju tillbaka, även de jobbiga! Nu i samband med ettårsdagen efter pappas död skulle jag vilja ha bättre tillgång till min sorg, till tårar. Frustrerande! Psykolog-J sa att jag skulle berätta det här för fysioterapeut-J, för den här kopplingen mellan kropp och huvud är något man arbetar med inom basal kroppskännedom.
Fysioterapeut-J ställde sig genast upp när jag berättat det, och ritade en bild på ett gammaldags hästekipage, där hästen står för fysiologin (andningen, signalsubstanserna och annat jag kan påverka själv), vagnen för det fysiska (skelettet mm), kusken för psykologin (tankar, känslor) och resenären för det existentiella, jaget. Jag tyckte att det var hjälpsamt att dela upp det så här när vi resonerade om det. När hon pratade om det existentiella kände jag hur det brände bakom ögonen. Jag vet inte riktigt vad det stod för, men det träffade något viktigt uppenbarligen! Något som fått stå tillbaka kanske? Jag går bara hos psykolog-J en dag i veckan nu, och jag ska ta upp det med henne på måndag.
Idag började gruppen med basal kroppskännedom, något jag sett mycket fram emot. Vi är åtta kvinnor (givetvis!) med olika bakgrund till varför vi är där. Ett par av dem är så unga, och jag hoppas verkligen att de får verktyg att bli friska. De har så många år framför sig i arbetslivet och eventuell familj! De här grupptillfällena kommer att vara 12 gånger under våren.
Vi gjorde en del övningar sittandes och gåendes omkring i rummet. Det kändes bra, och efteråt när vi skulle säga något kort om hur vi upplevt övningarna, insåg jag att jag inte tänkt på en massa andra saker. Jag hade varit medveten i stunden och det är riktigt bra! Dessutom tänkte jag inte på vad alla de andra tyckte om mig, och DET är ett stort framsteg! Till nästa vecka ska vi öva på någon eller några rörelser som vi upplevde som speciellt bra.
Jag är med i Broderihjälpen som likt Musikhjälpen samlar in pengar. Det är ett stafettbroderi och jag har gjort nedre högra hörnet. Det ska bli en nåldyna.
Det händer alltså mycket nu, som det står i rubriken. Jag vänder mig också mer utåt. Jag har umgåtts med ett par vänner, och varit med på ett möte på kontoret. Under hösten hade jag en avgränsad arbetsuppgift, men nu gör jag fler om än mindre saker vilket också innebär mer kontakt med andra. Jag har i enlighet med psykolog-J försökt komma på saker som jag VILL göra för MIG, som skulle öka min välmåga. Jag bokade in mitt livs första manikyr, men det var urtråkigt! Däremot var den ansiktsbehandling jag var på förra helgen alldeles underbar! Jag somnade flera gånger. Jag har också anmält mig till en kör, en sån där som alla får vara med i utan uppsjungning! Det ser jag verkligen fram emot, men den har inte börjat ännu. På gångavstånd hemifrån dessutom.
Jag brukar gå på massage en gång i månaden, för att underhålla det stela axelpartiet. Men igår när jag var där (hade bokat en hel timme inklusive skön ansiktsmassage) hade dels muskelknutorna blivit värre, dels hade de blivit fler även i resten av ryggen! Inte bra, jag bokade en timme nästa vecka på hennes inrådan.
Igår fick min stresstålighet utstå en rejäl prövning. Jag satt i digitalt möte med en kollega, när det ringde på dörren. Det visade sig vara den installatör som skulle uppgradera vårt larm, som kom drygt två timmar för tidigt. Jag fick en lättare kortslutning i hjärnan, och insåg att jag pratade utan att andas med axlarna strax under örsnibben. ”Ta det lugnt, vi löser det här” sa han, som måste ha sett min reaktion. Jag avslutade jobbmötet och försökte lugna ner mig. Mitt i detta inre kaos skulle jag ladda ner deras app, men givetvis lyckades jag inte logga in och fick varning om att jag snart gjort för många försök. Jag återställde lösenordet två gånger, och till slut ordnade det sig. Puh. Jag behövde fatta ett par beslut angående frågor han ställde, och det ganska bra ändå. När han var klar efter ett par timmar, satt jag som en trasa i fåtöljen. Jag tänkte INTE laga middag! Det inträffade en incident av privat karaktär, som hänger ihop med varför jag är sjuk, och vid det laget hade jag glömt alla strategier jag lärt mig av psykolog-J! Allt gick egentligen bra den här dagen, det var bara jag som inte funkade.
Summa summarum så tror jag att allting — från muskelknutor till stresskänsligheten — hänger ihop med att det helt enkelt är mer som händer i mitt liv nu. Jag testar att steppa upp och det är lite vingligt i början bara. Jag både hoppas och tror det.
