Jag lyssnade på Dagens dikt i P1 igår och hann uppfatta de sista raderna som fångade mig. Jag letade upp hela dikten som är skriven av Anna Greta Wide på 1940-talet:
Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.
Och det är inte någon annans likt.
Och du kan handskas med det ganska fritt.
Men ändå är det inte riktigt ditt.
_
Du kan förråda det för mat och sold.
Du kan förtrycka det med hot och våld.
Du kan förneka vad det innerst vill.
Men mycket skall det inte tjäna till.
_
Du skall till sist med ödmjukhet förstå
en sanning, som är prövande att nå,
och som du kanske tvivlar på ännu:
Ditt liv är mycket starkare än du.
Jag blir nyfiken på vad hon menar, vad hon tänker. Jag hittar ett stycke om hennes författarskap som skapar än större nyfikenhet:
”Poesihistorien har rymt många utlevande, självhävdande bohemnaturer, bildligt eller konkret utstyrda i slängkappa. Motsatsen är inte mindre vanlig: poeter som i skygg bortvändhet hållit världslarmet på avstånd för att i sitt sökande sträva mot de allt större djupen. Till de senare hör Anna-Greta Wide (1920-1965). I sin vilja till oberoende avstod hon från att delta i tidens debatter, och hon stod också utanför alla ismer. Inget kunde eller fick vara svart eller vitt i hennes värld. I stället drogs hon till gränslandskap och gråzoner: mellan tro och tvivel, sökande och tillit, individens utsatta ensamhet och strävan efter en möjlig tillhörighet till något; mellan dagens argument och nattens musik.” (Thomas Nydahl på bloggen Nydahls occident)
Den där sista raden, att livet är mycket starkare än jag, handlar det om att man orkar mer än man tror? Att man kan duka under men ändå leva kvar rent fysiskt?
Jag är inte mycket till posesiläsare, men jag ska nog ta och leta upp hennes diktsamlingar och se om de kan vara något för mig. Det är något som tilltalar mig, något jag dras till. Anna Greta Wide drogs själv mer mot en tro senare i hennes korta liv. Det gör inte jag alls; min förtvivlan, mina behov av att känna tillit och tillhörighet handlar mer om mitt inre och samvaron med andra människor. Men det behöver inte innebära att jag inte skulle kunna uppskatta hennes poesi. Och den finns nära, på mitt närmaste bibliotek!
Hej!
Jag hörde också dikten i P1 i somras och hade den länge på kylskåpet sen. Häromdagen tyckte jag mig behöva den igen, för den uppmuntran som finns i den.
Jag tycker att sista raden handlar om att, det som verkligen är jag, kommer att komma fram en dag, fast jag just nu är ganska vilse. en annan dikt, av Harry Martinsson börjar så här:
Att verkligen leva, det är att våga välja sina vyer, mer än att låta sig tvingas att välja sin verklighet. Jag råder dig att utspy den verklighet du avskyr ur din mun.
Det var så du hittade mitt gamla blogginlägg förstår jag! Det kan verkligen vara hjälpsamt med precisa texter. Tack för din dikt!
Åh vad det där dikten drabbade mig hårt här på tunnelbanan på väg till jobbet. Fick behärska mig för att inte börja storgråta.
Jag tolkar sista raderna som att du måste lyssna på kroppen, att den vet bäst. Att den vet vad som är bäst och att det gäller att lyssna på den. Något som är oerhört aktuellt för mig just nu.
Tack för att jag fick läsa detta just nu – jag behövde det!
Stor kram Anna!
Jag fick höra sista strofen av dikten uppläst av en presentatör i P2. Backade tillbaka, hörde hennes namn, Anna Greta Wide. Och hamnade här. Tack för denna sida!
För mig handlar dikten om det obetvingliga behovet av att lyssna till sitt inre.
Hälsningar
Gunnar
Hej! Så roligt att du hittade mitt fem år gamla blogginlägg! På så sätt fick jag återigen läsa dikten.