Jag går till bussen som tar mig till jobbet varje morgon klockan tio i sju. Jag tar upp min älskade lilla gröna iPod, sätter lurarna i öronen och sätter på P1. Just den tiden sänds Tankar för dagen som jag nyligen hörde beskrivas som ett kristet religiöst program. Men det stämmer inte, jag skulle hellre vilja beskriva det som ett tankeväckande och humanistiskt radioprogram. Det är allt ifrån biskopar och professorer till restaurangägare med rötter i andra länder (denna vecka!) och lärare som är programvärdar. Människor som har något på hjärtat och som vill väcka en tanke hos andra. Kanske formulera en tanke hög för sig själva. Som jag gör i bloggen.

Jag har citerat dessa reflekterande människor förut, och igår lyssnade jag på en läkare som pratade om hur hon insett att hon alltid letat efter en utväg. Oavsett livssituation har hon velat ha en väg ut, det har varit viktigt för henne att inte känna sig trängd in i ett hörn. Bara att ha och se utvägen räcker, då behöver hon inte använda den.

Det här känner jag igen mig i. Jag vill alltid sitta längst ut mot gången på bio, teater och föreläsningar. Gärna nära utgången. Jag ser till att boka plats på det sättet eller att komma tidigt så jag kan välja. Jag måste känna att jag enkelt kan gå därifrån. Då behöver jag inte gå. Jag vill ha vägen ut så fri som möjligt. ”Håll gångarna fria från handbagage” eller hur är det de säger på flyget?

Ett fint minne: jag är med en god vän på Stadsteatern för att se en pjäs. Jag har bjudit honom som tack för att han hjälpt mig baxa ut heltäckningsmattan ur min lägenhet där golvet ska slipas. Jag har ännu inte förstått mitt behov av utvägar och vi sitter, med andra mått mätt, på mycket bra platser – mitt i salongen. Jag får en stark ångestattack ganska tidigt i föreställningen och inser till slut att jag MÅSTE UT! Jag kravlar och klättrar över alla ben som är i vägen och lyckad till slut komma ut i gången, ser den gröna skylten med nödutgång och stapplar dit. Jag befinner mig nu bakom scenen, i en korridor med en massa rekvisita. Jag hör röster och en man med långt mörkt hår får syn på mig. Han måste ha sett hur jag mår. Utan en fråga tar han min hand i sin stora varma och börjar småprata med mig samtidigt som han leder mig långsamt genom korridoren. Ingenting är konstigt för honom tycks det. Att det står en ung kvinna med vettskrämd uppsyn bakom scenen verkar han tycka är helt naturligt. Han hjälper mig ut och frågar med mild röst om jag klarar mig själv nu, och jag kan andas igen. Ute.

Jag tänker mycket på utvägar nu också. Inte så konstigt kanske med tanke på att jag just nu befinner mig i en situation som jag bara kan se två vägar ut ur, och båda är mer eller mindre otänkbara. Så nära ett Moment 22 jag varit i tror jag, med livsavgörande konsekvenser. Det är då drastiska tankar om utvägar dyker upp i hjärnan. Jag sticker, långt bort. Precis som min vän Annica Sören beskriver i sin bok Bakom en stjärna som jag skrev om tidigare.