Igår var det dags igen. Jag hade tagit ut mig för mycket och var arg och ledsen över sakernas tillstånd. Över att ha så svårt att säga nej, be om hjälp och sätta gränser för mig själv. Och låta principen om good enough – tillräckligt bra – ta över.

Den här gången var det att handla mat det gällde. Jag skulle ändå skjutsa sonen till pendeltåget så jag kunde ju handla lite också. Det var ju bara några få saker på inköpslistan. Hade jag tänkt på att det både var lönefredag och Black Friday (detta bisarra och köpgalna påhitt!) så skulle jag hållit mig hemma. Att hitta parkeringsplats visade sig vara ett företag i sig. Och när jag väl var på mataffären kunde jag inte motstå att köpa lite mer saker än jag tänkt. Det var ju någon slags Black Friday även på grönsaker, och kostar gurkorna 5:-, snackspaprikorna  och pyttetomaterna 10:- så kan jag inte gå förbi. Och en sån stor trälåda med 2 kg clementiner för 20:-/kg!

På väg från bilen blir dottern sur över att jag är så trött att jag inte pratar. Hon tycker att jag bara tycker synd om mig själv, att jag tar på mig offerrollen. (Det där ordet offer, var har hon hört det? Används det någonsin om män?)

Väl hemma har min man kommit hem, han som erbjöd sig att handla. Men jag var ju ändå ute och åkte tyckte jag. Och han skulle iväg senare för att gå ut och äta med arbetskamrater, det blir så stressigt för honom om han ska handla också. Tänkte jag.

Jag har inte de där reserverna nu. En av mina nära vänner fick en spatel av sin terapeut, en sån som läkare använder när de tittar patienterna i halsen. Hon visade på hur hon måste tänka på var på spateln hon befinner sig. Är det på mitten någonstans – i balans – eller är hon på väg mot kanten? Det är en bra bild att ha med sig. Min vän har spateln i fickan, och kan känna den rent fysiskt varje dag. Jag balanserar nära kanten för tillfället. Jag känner min kropp så väl efter många års träning. Jag vet när det är dags att stoppa. Säga nej, lämna återbud, lägga en kudde över huvudet och vila. Men jag har också ett väldigt tydligt kroppsminne av hur jag kan forcera den stoppspärren, köra på ett tag till på ren vilja och lust, och sedan krascha så mycket hårdare. Jag tänker inte göra det igen. Jag tänker inte göra det igen. Jag tänker inte göra det igen.

Men då måste jag ta tag i den övertygelsen och göra förändringar. Jag måste sätta upp gränserna för mig själv en gång till. Och en mycket praktisk sak jag ska göra är att prata med familjen om maten. Det är främst jag som lagar mat i familjen, och jag har i många år planerat långt i förväg med veckomenyer eller till och med tvåveckorsmenyer. Beställt mat på nätet i åratal och bara kompletterat med köp i affär. Sparat både tid och ork. Men jag orkar inte planera så bra nu. Det blir ofta från dag till dag, och det är en stress och en press. Barnen börjar få allt mer synpunkter på maten, och jag har också att ta med in i kalkylen att jag försöker gå ner i vikt utan att direkt banta. Det ställer en mängd olika krav på maten som inte alltid går ihop.

Återigen har jag skrivit fram en lösning! Vi får helt enkelt prata om det här tillsammans i familjen! Alla får ta mer ansvar och hjälpa till. Häpp! Lätt sagt men jag behöver det. När nu inte den stora förutsättningen för mitt tillfrisknande kommer till stånd kan jag i alla fall se till att flera små förändringar stöttar upp.