Jag har tänkt mycket på det här med att jag står med ena benet i det gamla och det andra i nuet. (Det borde kanske alla tänka på?) Ju mer jag tänker på det desto sannare känns det, och desto mer känns det som en viktig nyckel. Jag tror att jag måste disciplinera mig att tänka de hjälpsamma tankarna om hur mycket bättre det trots allt är nu. Allt är relativt, som bekant, men en hel del av det som inte fungerar så bra nu är inte helt hopplöst, och somt är till och med mer eller mindre ok. Jag är inte längre där jag försöker att ändra på yttre omständigheter. Det som jag ägnat oceaner av tid, möda och tårar. Jag är där jag försöker ändra mitt sätt att tänka och bli frisk. Fokus är flyttat. Kanske låter det självklart med tanke på att jag skrivit om detta på bloggen i ett år nu, men det behöver formuleras. Formuleras och arbetas med.

Jag kan bli ledsen när jag tänker på hur det varit och vilken skada det gjort, vissa tankar och minnen är nästan outhärdliga. Det viktiga är att inte stanna i de tankarna, utan se hur allt arbete faktiskt lönat sig i viss mån. Priset var högt men det hade inte gått att göra på annat sätt. Det är en tanke att vila i. Vi gjorde så gott vi kunde.

Det har varit lite upp och ner de senaste dagarna, men jag känner mig lugn. Det är helt naturligt att det svajar lite när man kommer tillbaka från en sjukskrivning. Det blir bättre och bättre som mormor skulle ha sagt!

Igår gjorde jag det här halssmycke som jag blev väldigt nöjd med. Det är krympplast, silver och en agatpärla.