Jag har tidigare skrivit om drömmar som betytt något för mig, och nu har jag haft en sån dröm igen. Jag drömde att jag körde vår bil på en motorväg. Plötsligt insåg jag att det inte var ratten jag höll hårt i med båda händer utan backspegeln – ratten hade lossnat och låg på golvet! Trafiken tätnade, det började dyka upp hinder på vägen i form av människor och en gåsmamma med en skock duniga ungar. Jag bromsade, satte på varningsblinkers, och plockade upp ratten utan att släppa vägen med blicken. Jag tryckte fast ratten lite provisoriskt och kunde styra hjälpligt.

Jag tänkte bara att det var en knasig och tydlig dröm, och berättade den för min man. Han skrattade till och såg genast symboliken. Psykolog Siri sa ju att jag står med ett ben i det gamla dåliga som varit, och ett i nuet där det blivit bättre. Jag håller fast i backspegeln! Ratten – min möjlighet att styra mitt liv själv – lossnade, och jag har nu satt fast den även om det inte är någon stabil lagning. Jag försöker hitta ratten i mitt liv för att styra själv, men det går så där!

Visst är det intressant? Och den dröm jag haft då och då i flera år anknyter: jag drömmer att jag kör bil och att bromsen inte tar. Jag jobbar febrilt med ratten för att undvika alla hinder som dyker upp. Kanske kan det stå för hur jag kört på och inte kunna bromsa trots att jag borde gjort det. Jag har väjt för allt som kunnat stoppa mig så länge jag kunnat. Vem vill erkänna sig sjuk, att inte klara av?

De hjälpsamma tankarna har haft svår konkurrens av de som är hopplöshets-inriktade de senaste dagarna. Jag kommer på mig med negativa och pessimistiska tankar om huruvida jag kommer att bli frisk. När jag inser det försöker jag vända tankarna så de blir mer optimistiska och fokuserade på allt bra som är. Men det är svårare än på länge!

I nästa vecka ska jag träffa min husläkare och nu vill Försäkringskassan ha en tidsplan för återgång till heltidsarbete. Det blir nog en skrivbordsprodukt utan förankring i verkligheten. Just nu känns det oöverstigligt att arbeta mer än 50 %, redan det är lite för mycket de flesta veckor. Så på vilken sikt ska jag gissa att jag kan börja jobba 75 %, för att inte säga 100 %?

Det är i dagarna två år sedan jag jobbade heltid senast, ett tråkigt jubileum som gör mig ledsen och bidrar till känslan av hopplöshet. Det är ju tusan att de krafter jag skulle behöva för att orka dra upp mig, de finns inte. Alls.