Det finns en handfull löpsedlar som återkommer varje år, i synnerhet på sommaren  det är nyhetstorka. Det brukar handla om hur du kan se om dina bruna prickar är farliga eller de bästa lådvinerna. De löpsedlar jag ser är de som basunerar ut att det NU finns ett läkemedel mot myrkrypningar i benen. Det är ungefär det enda som fått mig att köpa kvällstidningar, men jag blir alltid besviken. Det är inga nyheter.

Jag hade lite pirr i benen redan som barn, men det är inte förrän på senare år som det blivit riktigt besvärligt. Sjukdomen heter numera Willis Ekboms disease, WED, men hette tidigare Resless legs, RLS. Rastlösa ben, myrkrypningar, pirriga ben – ni har säkert hört talas om det.

Jag frågade en läkare om medicin för ett tiotal år sedan, men hon sa att det är Parkinson-medicin med svåra biverkningar så det skulle jag slå ur hågen. För 3-4 år sedan stod jag inte ut längre och min ängla-doktor skrev ut Sifrol åt mig. En av mina största fasor är att jag ska hamna någonstans utan att kunna ta Sifrol på kvällskvisten. Då kommer jag inte att kunna sova utan kommer att behöva röra på mig hela natten. Tro mig, jag har provat.

Jag tar nu den starkaste dosen man brukar skriva ut mot RLS/WED, det är bara patienter med Parkinson som ska ta mer. Men jag håller på att nå en gräns där jag inte klarar mer så jag ska fråga min läkare vad som går att göra. I vanliga fall kommer det på kvällen, men jag har haft en del dagar på sistone, så många som 4 i sträck, då jag känner av det hela dygnet. Det är inte bara i benen heller. När det är som värst har jag det i hela kroppen!

Som om det inte vore nog har jag fått ofrivilliga ryckningar i benen sista veckorna. Det hör också till sjukdomen men jag hoppas verkligen att det inte kommer att fortsätta för det är verkligen jobbigt.

Ja, det var ännu ett kapitel i Mitt Lidandes Historia. Jag hatar RLS/WED!