Igår var jag på Stressmottagningen igen, för första gången efter juluppehållet. Vi pratade om svårigheter med sömn och att det nästan alltid finns med vid utmattningssyndrom. Jag fick känningar av WED/RLS som tilltog under sessionen, och jag satt och skakade på benet och vred mig för att häva det värsta. Hon som satt bredvid mig la en hand på min arm då hon trodde att jag fått ett anfall av ångest. Jag förklarade varför jag inte kunde sitta stilla, och  han som höll i träffen frågade lite mer. Vilken behandling jag fått, om medicinerna och hur det påverkar mig. Jag sa att jag oftast sover bra tack vare antidpressiva och lugnande mediciner, men berättade också vad som händer om jag glömmer WED/RLS-medicinerna på kvällen. Han såg allvarligt på mig en kort stund och sa att det är en mycket besvärlig åkomma, verkligen. Det var ett sånt fint ögonblick för mig, som en bekräftelse! Tänk att det är så viktigt, att någon annan tillerkänner mig ”rätten” att må dåligt!

En gammal vinterbild. Nu finns ingen snö i sikte.

Just den här ”rätten” märker jag att jag inte är ensam om. Flera på kursen har haft liknande formuleringar, och jag vill minnas att kursledarna också pratat om det som vanligt hos personer med utmattningssyndrom. Alltså en känsla av att vara en bluff. Att känna efter för mycket, att det inte är något fel på mig egentligen, att jag borde ta mig i kragen och skärpa mig. Det finns ju inga brutna ben eller elaka tumörer att visa på, och Försäkringskassan verkar ju tro lite lagom på oss. Samtidigt som vi ju VET att vi är sjuka! Och på Stressmottagningen vet de.

Fortfarande inget livstecken från Försäkringskassan …