Jag får tips om ett inlägg på en annan blogg, Tankar om utmattning. Här finns så mycket igenkänning att jag för en stund känner mig lite skakad. Jag läste inlägget och hoppade sedan vidare till andra inlägg, men skummar mest igenom dem. Texten tränger sig på och jag får obehagliga känslor av ångest och ledsenhet. Jag skrev häromdagen att jag sällan är ledsen nu när jag medicinerar. Jag upplever medicinen som ett slags pansar runt mig, men det händer att det blir en spricka och något sipprar in. Når det som egentligen är jag, och som jag inte orkar med nu. 

Jag undrar vad det är som tränger sig på så mycket just nu. Kanske är det hennes ord om hur skört det är. Hur lätt hon trillar dit igen. Försöker så mycket att hon blir sjuk igen. Hur svårt det är att tillåta sig att skynda långsamt. Att man måste bromsa sig framåt. Att inse att

JAG BLIR ALDRIG DENSAMMA IGEN!

Hon skriver om sin dotter och hur hon påverkas av att mamma är ledsen och inte orkar. SOM jag tänkt på det! Jag kan ju se den oro det väcker och med vilken uppmärksamhet mitt mående följs. Det är stressande i sig, och blir ibland en ond spiral där det ena trissar upp det andra.