En av de värsta sakerna med att vara sjuk tycker jag är att inte räcka till för barnen. Dels den oro för mig som jag ser att de har, och dels att jag vill orka göra mer för dem. Av hänsyn till dem vill jag inte gå in på detaljer men jag frustreras ständigt av saker jag skulle ha gjort om jag orkat, men som nu inte går.

Igår kväll blev det så tydligt och jag drabbades av förtvivlansgråt. Det är inte det att jag inte är en bra förälder. Jag vet att jag gör och har gjort så mycket man kan begära efter omständigheterna. Men det räcker inte för mig, ibland känns det inte ens som good enough.

Magnolian blommar snart vid Karlbergs station

Jag försöker ställa realistiska krav på mig själv men är nog inte så bra på det. I somras träffade jag en psykolog som är specialist på just utmattningssyndrom. Hon sa att jag konstant varit i göra-fasen utan att mellanlanda i återhämtningsfasen mellan varven, och att det pågått i åratal. Hon sa att jag behövde tid för mig själv, tid att återhämta mig, tid att vila. Men om man inte är van då? Om man är van vid att alltid vara beredd, alltid tänka långt i förväg, alltid ha ett öra öppet för vad som sker någon annanstans och aldrig kunna vila i att det ordnar sig. Att det ordnar sig utan att JAG gör något, utan att JAG planerat/fixat/ringt/tänkt/läst på/tagit reda på/kontaktat … Om man inte är van är det inte så lätt att koppla om i hjärnan.

Idag är jag jättetrött. Förmodligen främst på grund av gråten igårkväll. Efter att ha jobbat på förmiddagen med mestadels möten var jag redan trött. Jag har idag också extra mycket känningar av RLS/WED och ofrivilliga ryckningar i benen vilket tröttar (och väcker förmodligen en del undringar hos mina arbetskamrater). Jag skulle så möta dottern vid tandregleringen. Men pendeltågstrafiken stod stilla och jag insåg att jag inte skulle hinna dit. Jag blev helt blockerad i hjärnan, det blev för mycket och jag kunde inte tänka ut hur jag skulle lösa situationen. Jag ringde min man som fick ordna upp allt och jag kunde så småningom ta mig hemåt. Den här gången var det inte verkstan som var första anhalt när jag kom hem, utan soffan och några inspelade tv-program. Trött och lite ledsen. Jag vill vara glad och pigg. I alla fall lite.