Jag fick en så fin present av min syster och svåger när jag fyllde 60 år nu i somras. De hade ordnat så att min man och jag, våra barn och dotterns pojkvän, mamma, en nära vän och så min syster och svåger – inalles nio personer – skulle gå på restaurang Racamaca på Söder i Stockholm! Restauranger är tyvärr inte en idealisk miljö för mig på grund av allt ljud, men på Racamaca kan man boka ett eget rum om man är många.

Jag blev givetvis väldigt glad för presenten, men har också varit orolig för huruvida jag skulle orka. Och skulle verkligen ALLA följa med? Det vore nästan för mycket att be om.

Så var det dags då, igår gick vi i samlad tropp till restaurangen. Även om rummet inte var avskiljt från resten av restaurangen med en dörr, så var det påtagligt lägre ljud där inne. Jag satte mig längst ut på en kant för att bara få ljud från ett håll. En av mina strategier!

Det var nästan overkligt att vi satt där och pratade, åt och skrattade. Maten var helt fantastisk – tapas som kom till bordet i omgångar, och avslutningsvis min favoritefterrätt crème brûlée! Efteråt gick vi hem till syster och svåger som bor helt nära. Jag låg och vilade på deras säng, och sen blev det taxi hem.

Men det är ett stort MEN. Jag känner ingenting. Jag VET att det är fantastiskt att vi kan samlas så här allihop, men det enbart en intellektuell process. Om jag hade åtkomst till mina känslor skulle jag känna mig rörd och glad, kanske skulle jag gråta en skvätt. Jag ska prata med psykologen om det här i morgon. Det är ett tema vi tar upp emellanåt, och jag har skrivit om det tidigare också. Jag vill gärna komma till rätta med det, men det härrör från mitt tidigare behov av att skydda mig genom att stänga av känslorna, så det är inte helt enkelt.