Häromdagen gjorde vi en övning på jobbet som incheckning till ett möte. Vi brukar turas om att hålla i incheckningen, och det är alltid intressant att se vad det blir. Den här gången skulle vi först tänka oss in i att vara sig själv som barn, ålder valde vi själva. Vi skulle skriva ett meddelande till vårt vuxenjag med vänster hand, och sedan svara barnjaget som sig själv idag, skrivet med höger hand. Tanken med att växla hand var att använda de olika hjärnhalvorna, men effekten blev också en barnsligare handstil med vänster hand.

Jag tänkte inte utan skrev direkt ”Jag är rädd, kan du hjälpa mig?” Jag svarade ”Du kommer att klara av så mycket mer än du kan föreställa dig, du är så stark, men det kommer att ta tid innan du inser det. ❤️ Det kommer att bli bra! ❤️”

Det blev en stark upplevelse, och jag tänkte på rädsla en god stund. Jag var rädd, ängslig och känslig som barn, och jag har med mig mycket av det fortfarande. Det är lättare att vara rädd som vuxen så till vida att jag kan säga att jag är rädd, att jag inte vill göra saker jag är rädd för och stå för det. Som barn kunde jag inte det, och jag kan minnas många episoder då jag på olika sätt försökt komma undan situationen jag skrämts av. Tricket var att ingen skulle förstå att jag var rädd. Som när det fanns en spökhistoria i Kamratposten som ledarna läste högt på scouterna. Eller när vår mellanstadielärare började på en ny högläsningsbok som var så otäck att jag helt skräckslagen smög iväg till toaletten. Fröken mötte mig när jag kom ut och frågade vad det var, och jag förnekade att det var något särskilt. Mamma fick ringa till fröken och de kom överens om att hon skulle låtsas tappa bort boken, medan mamma skulle läsa den hemma för mig. Men jag satte händerna för öronen och skrek. Klassen var besviken men det var ingenting att göra.

Det som var värst var ändå inte rädslan i stunden, även om den var stor nog. Det var att livet var så fyllt av skrämmande saker som kunde komma i min väg när som helst. Jag var inte säker, inte trygg. Det är nog det jag har med mig fortfarande när jag tänker på det. Jag känner mig inte riktigt trygg, och det tar på krafterna.

I veckan var jag på Ersta sjukhus för informationsmöte med dietist och fysioterapeut inför operationen. Nu är det bara tre veckor kvar! Det var bra information om hur vi ska tänka om mat veckorna efter operationen, innan vi ska börja äta vanlig mat igen. Så mycket att tänka på! Fysioterapeuten pratade mest om hur vi ska komma igång och röra på oss efter operationen, och vad vi inte får göra i början – bära tungt och springa till exempel. Jag träffade två kvinnor där som ska opereras samma dag som jag, och det kändes kul att ha träffat dem redan nu.

I veckan som kommer ska jag träffa narkosläkaren och dessutom en sjuksköterska som ska skriva in mig. Det blir väl en del information då också. Jag kommer också att vägas, och får inte ha gått upp sedan jag vägdes i november. Det har jag inte, och kanske jag rent av gått ner något kilo. Jag har nämligen börjat byta ut en del måltider mot lågkalorimaten redan nu, för att vänja mig inför de två veckor innan operationen då jag enbart ska livnära mig på det. Det är det enda som oroar mig – att jag ska vara vrålhungrig och sur de två veckorna!

Jag håller på med ett självmedkänslebroderi! Ännu så länge är det ord som är peppande: Släpp kampen! Orka, Acceptans osv. Det är inte särdeles snyggt, men kul. Kanske det blir bilder också så småningom.