På sista tiden har jag uppmärksammat hur jag kastas mellan känslor, fram och tillbaka i sekundintervaller. Jag är jublande och pirrigt lycklig över till exempel att jag ska på broderikurs i sommar. Efter några sekunder kommer en tung känsla av meningslöshet och lägger sig som en stor sten över mig. Jag slängs mellan dessa känslor och blir så trött. Jag känner inte igen de här tvära kasten, att jag känt så förut. Det händer att känslan sitter i längre än en liten stund men det är sällan den ändras gradvis, jag vänder på en femöring.

”Det är långt mellan lycka och leda” skrev Ulf Lundell, men mellan min känsla av lycka och nästan depressiva känslor är det inte långt. Jag hänger inte med!

Pia Dellson som jag citerat flera gånger tidigare skriver så här:

Det är så på pricken! Hur ska jag kunna göra annorlunda? Jag är oerhört glad att kunna jobba 50 % men det känns långt borta att kunna jobba mer än så. Jag försöker ransonera mitt deltagande i möten, men det är så svårt! Jag vill ju veta vad som pratas om och vill också delta i samtalet. För tillfället pratar vi mycket om den förestående flytten till Rinkeby (23 maj redan) och huruvida vi kommer att omorganiseras in i landstinget eller inte. Stora frågor om vår existens och samtidigt planerar vi hösten och ännu längre fram.

Men jag bokstavligen vacklar hemåt ibland. Har svårt att gå rak i korridoren, huvudet är så fullproppat att jag knappt kommer på vilken nyckel jag har passerkortet på så jag kommer ner i hissen. Ibland orkar jag inte ta den fina promenaden på 20-25 minuter till pendeltågsstationen i Karlberg utan får ta bussen. Det finns inget kvar i kroppen eller knoppen och jag vill bara hem till ensamheten.